Årskrönika

Välkomna, välkomna ska ni vara till Hans Svenssons årskrönika. I soffan här har vi med oss huvudpersonen själv – Hans Svensson. Ja du Hans, det har varit ett händelserikt år med mycket upp- och nedgångar. Hur summerar man ett sådant år?

Det är svårt, helt klart… kommer att tänka på sången Höga berg och djupa dalar, ska jag sjunga lite av den kanske? Jag har en fantastisk sångröst!

Eh, njae… tack men nej tack kanske vi får säga, programtiden räcker inte till för sådana utsvävningar. Om vi går tillbaka till början på året, hur var det då? Du hade en dålig inledning, kan man kanske säga…

Hmmmpf! Jo, i början av säsongen så handlade ju det mesta om depressionen och om viljan men oförmågan att få äktenskapet att komma på rätt köl. Jag har sagt det tidigare – vi fick en bra karta att följa av vår familjerådgivare, men vi förstod inte kartsymbolerna och hittade därför inte rätt till målet.

I mars beslutade ni att gå åt var sitt håll, hur påverkade det dig?

Man kan nog säga att det påverkade mig för resten av säsongen. Är det säkert att jag inte får sjunga lite?

Ja, helsäkert!! Hur påverkade det dig?

På många sätt. Perioder med stor sorg över misslyckandet blandades med glädje över mitt nya förhållande med Marie. Hon har verkligen stöttat mig och jag har också flera goda vänner som jag inte vet hur jag skulle ha klarat mig utan. Spelet under försäsongen gick ofta bra offensivt sett, men ibland hade jag svårt att upptäcka tacklingar bakifrån och från sidan och vid flera tillfällen fick jag bäras ut på bår… en del försök till snygga passningar resulterade i baklängesmål, men det är väl sådant man får räkna med.

Vi känner ju alla till att det rent yrkesmässigt inte har fungerat så lysande. Hur har det fungerat på fritiden?

Den har betytt mycket – bland annat så gjorde jag, Marcus och Marie en resa till Catherine och Mattias Dahlgren och deras son Vincent i slutet av juli och början av augusti. De bor i Gnarp. Underbara människor! Viljan att börja med studiofotografering växte stort under det besöket och idag har jag planer på att skaffa lite av den utrustning som krävs. De kommer förresten och hälsar på i Arvika till sommaren – det ser jag fram emot!

Det har blivit en del festande?

Det där är ondskefulla rykten!! Vi har haft några fester med grillning och trevlig gemenskap på min altan, men det är aldrig någon som kräkts. Eller jo, förresten, men jag tänker inte lämna ut Therese så jag säger inget. Den 29 februari 2008 blir det en kombinerad Hall of fame-fest och skottårsfest. Det ska bli kul! Alla som brukar vara med är välkomna!

Höstsäsongen, vad har du för tankar kring den?

Tja, jag drog ju ner på de anabola och det gjorde att jag fick lite svängningar i humöret. Det var svårt att hitta rätt väg i mörkret. Kan jag få vinka till Marie, förresten? Hon sitter nog framför skärmen och tittar på mig nu?

Jaja, vinka då för helvete! Sen kan du fortsätta berätta och håll dig till ämnet!

Vafan, vill du ha stryk eller? Muckar du?

Snälla, sätt dig ner, du kommer ur bild om du ställer dig upp!

Jaha… jaja… det är ju inte bra. Jo, alltså, humöret gick upp och ner men på något vis så tycker jag att allting samtidigt gick framåt. När jag helt slutade med de anabola så gick jag ner mig igen, men jag tror att jag ser över kanten på hålet nu och även om det fortfarande känns jobbigt stundvis, så blir stunderna allt kortare.

Ja, det låter ju jävligt bra, hörrudu… och hur ser du på framtiden då? Nästa säsong?

Jag ser framåt med tillförsikt. Mina erfarenheter kommer jag alltid att bära med mig, fina minnen såväl som svåra och jobbiga. Men jag kommer att sätta upp nya mål för 2008. Satsa mer på eget välbefinnande... försöka orka med mer, både för min egen skull, men också för Marcus, Maries och för jobbets skull. Undvika människor som ger mig så lite som du. Herregud, är inte den här tråååååkiga intervjun slut snart? Och står inte Sveriges Television för slipsar då man är i TV? Hade de ingen snyggare till dig?

Jodå, jag tycker vi avslutar intervjun här. Hallå? Kan någon ta ut den här idioten ur studion innan jag gör något riktigt dumt?



Tack alla vänner för i år! Gott Nytt År till er alla!

Kramar från Hans

Melodi: Här kommer Pippi Långstrump

God Jul alla vänner
Varenda kotte som jag känner
Nu ska jag äta julmat
Tjolahej tjola hoppsan sa

De e inte illa
Jag äter skinka, korv, och silla'
Men jag gillar inte lutfisk
Tjolahej tjolahoppsan sa

Refr:

Och här kommer mer av gröten
Tjolahej tjolahopp, de va inte bra
Julgröt är till för tomtar
Det vill jag inte ha!

Sen ska vi öppna klappar
Kanske någon i golvet tappar
Något som då krossas
Tjolahej tjolahoppsan sa

Se på Kalle Anka
När denna sura anka vanka
Av och an i djungeln
Tjolahej tjolahoppsan sa

Refr:

I morr'n ska vi klappar byta
säkert köa i nån stor affär
Äta mer från skål och gryta
Jag slutar sjunga här

God Jul på er alla vänner! :)

Jag märker nästan av det...

...innan jag hör det. Det känns i kroppen - en olycksbådande känsla. Så kommer ljudet - en helikopter närmar sig. Ännu ser jag den inte men jag vet ändå att den kommer att passera över mitt hus på låg höjd. Jag vet vart den ska och jag tycker inte om det. Sjukhuset och helikopterplattan ligger bara någon kilometer bort från mitt hus.

Ända sedan Jessica råkade ut för en bilolycka för två år sedan har jag tyckt illa om det här ljudet. Jag vet hur det gick för henne - det gick inte alls som det borde ha gjort. Jag kommer ihåg att jag stod och tittade ut genom vardagsrumsfönstret den dag de bestämde sig för att skicka henne med helikopter till Uppsala. Jag såg helikoptern lyfta, jag hörde ljudet, jag minns att jag tyst för mig själv önskade henne lycka till. Det hjälpte inte. Sedan dess hatar jag ljudet.

Jag har haft tre vänner eller nära bekanta som omkommit i trafikolyckor. En arbetskamrat på Volvo blev ihjälkörd på väg hem från en fest. Det var 1987. Några år senare, den 12 mars 1992, dog en av mina klasskamrater från Biologlinjen i den stora spårvagnsolyckan i Göteborg. Och så Jessica - den 19 december 2005.

Även om jag inte varit närmast berörd (men vid Jessicas olycka ändå tillräckligt nära), så vet jag hur illa det drabbar de som blir kvar. Jag vet att det som står som en notis i tidningen har en lång och plågsam fortsättning och att den fortsättningen aldrig tar slut. Jag vet att samtidigt som man gör något så trivialt som att äta kåldolmar på stadshotellet (det gjorde jag då Jessica krockade) eller spelar golf på X-boxen (som ikväll då helikoptrarna, för de var flera, passerade) så händer sådant som inte borde få hända och som för alltid påverkar den det händer, och, i det mest tragiska fallet, de som blir kvar.

Jag borde tycka om ljudet av helikoptrarna, för det innebär ju trots allt att det finns någon som försöker hjälpa de som råkat illa ut. Men... jag är för påverkad av känslan av att det inte alltid går som man vill. Jag tycker så illa om maktlösheten. Medan livet pågår som vanligt för de flesta, med alla bagatellartade problem, så...

Jag vet att jag inte kan göra något åt det. Jag tycker bara illa om slumpen, hjälplösheten och meningslösheten i vissa saker.

Undrar vad som hände ikväll? Undrar hur det går? Hur går det för de anhöriga? Hur kunde det som hände hända samtidigt som jag blev glad för en birdie på golfspelet?

Helvetes förbannade paketjävlar!

Jag fullkomligt hatar att slå in paket och det beror på att jag är totalt värdelös på det. Jag är den ende i hela världen som ger intrycket av att slita upp paketen när jag faktiskt försöker få ihop dem. Bästa musikval till just Hans Svenssons årliga julklappsinslagning är förmodligen Svordomsvisan från Magnus och Brasses krogshow Varning för barn från 1976.

"Och i klassen fulaste inslagning går priset till... jag har det här i kuvertet... priset går till Hans Svensson i Arvika"!

"Och som vinnare i klassen "fulaste rosett" vinner... hmmm... det måste vara något fel... hallå, ska det stå så här... jaha... ja, det är faktiskt Hans Svensson i Arvika igen.

"Och priset för flest antal svordomar per paket går till... haha... det här är ju inte klokt... priset går till Hans Svensson, fortfarande från Arvika".

Nå Hans, hur känns det så här efter ett äkta hattrick?

- Jodå, jag hade lite oflyt med ett par paket mitt i tävlingen, där jag lyckades få av ett par tejpbitar från rullen utan att de klibbade ihop... där trodde jag nästan att jag skulle bli utslagen, men det klarade sig. Resten av tejpbitarna fastnade lite varstans och jag fick till en hel del fina svordomar, tycker jag.

Har du tränat hårt?

- Nej, faktiskt inte. Det sitter i ryggmärgen det mesta. Bara en sådan sak som att klippa av en bit papper som precis inte räcker runt paketet - jag menar, fyra gånger i rad på samma paket... det är rutin, skulle jag vilja påstå.

Vilken är din särskilda styrka, tycker du?

- Jadu... svårt att säga... jag är rätt bra på att få knuten på snöret som ska sitta runt paketet på fel sida. Sen brukar flärparna som man viker in på paketets sidor bli olika långa, det är verkligen skitfult och något som domarna tittar rätt mycket på...

Vad ser du fram mest emot nu under julen?

- Öhhh... Kalle Anka?

Och där ber vi att få tacka Hans Svensson från Arvika, som segrade stort i SM i fula paket 2007. Över till nästa inslag.

Man borde...

...för sin egen skull vara förbehållslöst ärlig och lämna ut sig själv totalt till varje människa man möter. Varenda människa går omkring med spärrar som säger att "det och det och det kan jag inte berätta för någon - de skulle tro att jag är knäpp".

Och? Vad fan gör det? Vad kan hända mer än att de faktiskt anser att du är knäpp? Du behöver inte ägna dem en tanke mer i hela ditt liv, du kan välja bort alla människor som inte passar dig. Kvar blir de som respekterar det du står för - de kanske inte delar din åsikt, men de accepterar att du har den. Med människor som du öppnat dig helt för och som inte skräms iväg av det du står för kan du slappna av. Kasta alla fasader. Prata fritt. Slippa lägga energi på att ständigt ligga på försvarsnivå DEFCON 3. Få människor klarar av detta till hundra procent, men jag önskar att jag vore en av dem som gjorde det. Några av mina vänner känner mig bättre än andra, men jag har fortfarande sidor som ingen mer än jag själv vet något om.

Tänk er följande frågor och svar (som skulle kunna vara mina åsikter men som inte nödvändigtvis är det):

Fråga eller påstående: Visst är det hemskt med krig, tycker du inte det?
Svar: Nej, inte alls. I det stora hela behöver faktiskt världens befolkning minskas med ett par miljarder människor, så... fram för fler krig, hahaha, bara inte här men i Kina kanske? Eller Indien? Eller varför inte Kina mot Indien?

Fråga eller påstående: Missionären är allt världens bästa ställning!
Svar: Nej, fy fan... bakifrån så man slipper se in i ögona på den som ligger under en, det går väl an. Annars är jag mest inne på det här med blöjsex faktiskt, har du provat det? Och hundar. Eller blöjsex och hundar samtidigt. *suckar lustfyllt*

Fråga eller påstående: Bonde söker fru är ett himla trevligt TV-program, tycker jag!
Svar: Du är ju för fan inte klok! Bönder ska fan inte ha några fruar! Då blir de ju fler ju! Nej, jag tycker inte om bönder och jag kommer att skratta mig trött den dag som all åkermark är planterad med skog. Eller omgjord till golfbanor. Skit samma, bara bönderna försvinner.

Kanske inte så populära åsikter. Provokativa. Knäppa, sjuka och därför faaaarliga! Vem vill anses vara knäpp, sjuk och farlig? Bäst att gömma sig. Vara på sin vakt. Inte våga lita på människor. Kanske skaffa sig en pistol? Bara utifall att?

Att öppna sig så mycket man vågar för vänner man lärt sig lita på är ett steg på vägen till att slippa gömma sig. Ett litet steg mot att få riva en del av sina skydd och barriärer. Låta folk få titta in lite över kanten, fast bara lite.

Jag önskar jag kunde riva den jävla muren helt. Jag är trött på att vissa stunder inte få vara mig själv som den jag verkligen är. Jag skulle känna oerhört stor respekt för den människa som vågade vara helt naken och ärlig mot mig. Och då menar jag verkligen helt naken och ärlig...

Klappat men inte klart!

Nu har jag antagligen fått tag på de julklappar som jag behöver få tag på i år. Återstår lite impulsköp, som kan göras när som helst och de känns mer som en kul grej än som ett måste. Puh! Då var man klar då. Eller? Nääää...

Jag måste:

- gå till banken och fixa med lagfarten på huset (jag ska bara hitta de papper jag behöver först)

- göra ytterligare någon kvällsinspekton för jobbets räkning (men jag får inte betalt förrän i januari)

- göra klart i hallen (helst före städningen som kommer längre ner i listan)

- koka knäck (som kommer att bli seg efter några timmars kokande men aldrig så seg att den stelnar och den kommer säkert att rycka ut någon lagning då jag tuggar på den och jag som precis har rotfyllt färdigt en tand och...)

- julstäda (vilket fånigt påhitt, jag städade ju förra julen)

- slå in sju paket till (eftersom jag inte orkade stå och vänta på att en stressad leksaksaffärsanställd skulle slå in dem framför en allt längre kö med julklappshysteriska människor)

- klä in ett slags plastträd med olikfärgade kulor och glittrande snören (en lika underlig tradition som midsommarstången)

- griljera en skinka (men innan dess måste jag göra rent ugnen som luktar konstigt av bränd, förkolnad fisk sedan några veckor tillbaka)

- lämna in min dumma mobiltelefon på reparation (om jag hittar kvittot)

- äta ett julbord (förhoppningsvis utan att bli sjuk)

- hjälpa Marie att flytta och att hämta grejer på IKEA (vilket i och för sig är kul)

- skriva och skicka julkort (kanske, jag är inte så mycket för det där med julkort)

- varva ner (på några dagar ska man ställa om från juleid till julefrid och det där brukar aldrig fungera)

Fast jag tycker - tro det eller ej - att det är kul med jul, men jag är rätt glad att den inte varar fram till påska! :)

Att gå i väntans tider...

...kan innebära att man väntar på besök nummer 1000:

Det bör infalla måndagen den 17 december, om man ska tro statistiken. Fast egentligen är det redan uppnått, eftersom jag bloggat sedan februari i år, men bara haft statistik på sidan från den 15 oktober. Men ändå...

Varför vill jag hålla koll på sådant här? Varför är det viktigt? Är det viktigt? Vill jag veta att jag syns? Varför då? Skriver jag för min egen skull eller för andras? Eller är det så att jag skriver så att andra kan läsa det, fast för min egen skull?

Jag tror att det är så. Jag tror att jag vill veta att det finns några där ute som tycker att mitt dravel är läsvärt. Att några av er läser det jag skriver vet jag ju, eftersom ni kommer med kommentarer. Men det finns en del återkommande besökare som inte lämnar några spår efter sig annat än i statistiken. Inte så att jag kan se vem det är, men jag kan sluta mig till att några av er gör återbesök.

Det gör inget att ni inte kommenterar. Statistiken visar att ni finns där ändå. Det är därför jag har den, tror jag. För att få veta att jag delar med mig av mina tankar till andra. För att veta att jag får visa vem jag är och därmed tro att jag finns en smula mer än vad jag gör - för övrigt en helt felaktig tanke eftersom jag finns lika mycket oavsett om någon annan ser det eller inte.

Fast det vore kul med ett hej och kanske en diskussion - jag tycker om att diskutera och andras tankar ger mig mycket! :)

Jag skriver alltså så att andra kan läsa det, fast i slutänden är det nog mest för min egen skull. Inte så mycket för att påverka andra som för att få influenser, tankar, nya idéer och sätt att se på livet.

U-båtar kallades de som på den vanliga telefonens glansdagar ringde Heta Linjen för att bara lyssna på de som pratade med varandra. Finns det någon u-båt på min blogg som vågar säga "ping"? Som vågar heja och ge mig något nytt att fundera på?

Julkort...

...är för många enda årliga kontakten med vänner som man i övrigt nästan inte har någon kontakt med. En metod för att döva ett dåligt samvete. Där vill jag inte hamna.

Jag har några vänner som jag inte hört av mig till på länge. Inte för att jag inte vill utan för att jag har haft för mycket annat omkring mig. För att jag haft för många måsten, för att jag fått för lite sömn och för att jag tänkt för många, men nödvändiga, tankar.

AE, du trevliga båtägare i Stockholm: då det blir lite lugnare ska jag skriva ett långt brev till dig.

AW i Vallentuna - du som gett mig massa trevliga funderingar om bilder, du ska också få ett långt brev. Jag har dessutom en bild som du tagit i tankarna just nu - den har jag lovat ge mina synpunkter på och det tänker jag hålla.

CD i Gnarp - du ska ta mig fan få ett telefonsamtal inom kort och håll koll på brevlådan den närmaste tiden för det kan hända att det dyker upp en helt oemotståndligt sjuk sak där snart!

JO, som jag utbytt så många tankar med och som bor på en ö i Stockholms skärgård tillsammans med sin man, dotter och 6 älsklingar på fyra ben var: tre som låter vov och tre som låter mjää. Jag skulle gärna utbyta fler tankar, det vet du! :)

ÜN i Tallin, Estland - det är ingen idé att jag skriver något till dig här för du kan ju inte svenska och jag kan max 20 ord på estniska, så... det får bli ett mail på engelska till dig i stället. Kanske gör jag och några till en fototur till Tallin nästa vår - guidar du då? (Här har jag redan glömt bort att du inte kan svenska så hur ska du kunna svara på den frågan)? Jag behöver i alla fall en guide eftersom jag inte har varit i Tallin sedan 1994.

TJ i Arvika - dig umgås jag så mycket med så där har jag inget dåligt samvete alls. Särskilt inte som du dängt mig i golf på X-boxen varenda gång vi spelat den sista tiden...

TN i Torsby/Uddevalla - liiiite dåligt samvet börjar smyga sig in där även om vi pratas vid ibland och tjôtar via våra och andras bloggar. Hur mår du idag? Bättre? Är du hemma eller på jobbet?

Puh! Sköööönt! Då har man dövat lite dåligt samvete och kan återgå till viktiga saker som att titta på TV, dammsuga, pilla navelludd och andra oemotståndliga fritidsintressen.

Kram till er alla! Skönt att ni finns!

Morgonsur

Marcus har varit sjuk i helgen. 40 graders feber, så det blev en halv dags VAB i fredags och hela dagen igår. Fick ingenting gjort på hela helgen (förutom en stunds fotografering på lördagen). Sommardäcken sitter fortfarande kvar på bilen. Det ser ut som hej kom och hjälp mig hemma. Två barn ringde på dörren igår - de skulle lämna jultidningar jag beställt och Ronja skällde ut dem så till den milda grad att de nog aldrig vågar ringa på igen. Inte fick de några pengar heller, för vem fan har pengar på sig nu för tiden? Kan de inte skicka med ungarna en kortläsare? De får komma tillbaka idag så ska jag försöka komma ihåg att ta ut pengar från kontot.

Igår var det dags för rotfyllning del 2. Mellan den och "kvartssamtal" om Marcus på dagis hann jag nätt och jämt handla två julklappar - de första för i år. När jag ska handla resten vet jag inte för nu ska jag jobba 11 dagar i rad. Tisdag, onsdag, torsdag, fredag, lördag, söndag, måndag, tisdag, onsdag, torsdag och fredag. Yippie.

I morse ville Marcus inte alls ta på sig varma kläder. Sent iväg alltså och när jag kom ut satt isen som berget på bilens rutor. Därför kom jag tjugo minuter senare till jobbet än vanligt. Det är mycket för mig som måste jobba igen all tid de veckor jag inte har Marcus. När jag skulle låsa in mina ytterkläder insåg jag att nyckeln till klädskåpet låg kvar hemma.

Nu sitter jag på jobbet utan min sedvanliga kaffekopp för sockret är slut och jag glömde ta med mig nytt.

Julstämning? Jag? Nääääää.....

Utmanad igen!

Tesa har fått en utmaning och vidarebefordrat den till mig och några andra. Min tur att svara alltså och i punkt 10 går utmaningen vidare till 3 personer (borde väl varit fem men jag har inte många vänner med hemsida):

1. Vad gjorde du för tio år sen?

Då jobbade jag i Mellerud med ungefär samma sak som idag fast tillvaron var enklare. Kajsa och jag hade flyttat ihop, i september 1997 tror jag det var. Jag hade mitt hus till försäljning eftersom jag ville ha en lägenhet i stället - det skulle bli lättare att flytta till Arvika då om ett jobb uppenbarade sig där. 1997 dog min pappa efter att ha kämpat mot en hjärntumör i ett drygt halvår. Ett mycket underligt och förvirrat år, 1997.

2. Vad gjorde du för ett år sedan?

Mådde dåligt som fan. Kajsa med. Skilsmässan fanns säkert i tankarna hos oss båda. Som en utväg ur, men inte som en lösning på, något vi inte klarade av att hantera. En lösning hade krävt en karta så att vi hade nått ända fram till målet. Vi fick hjälp med kartan men vi var dåliga på att förstå kartsymbolerna - vi gick fel och åt var sitt håll. Utvägen blev skilsmässan - inte ens halvvägs fram till målet.

Det finns inte mycket annat att berätta om 2006. Problemen vi hade överskuggade allt och depressionen täckte allt med mörker.

3. Fem snacks du gillar.

Bara fem? Jag är allätare (tyvärr) men om man ska välja några favoriter då... ostbollar är en. SourCreamkryddade chips en annan. Är svag för choklad i alla dess former så länge den inte är mörk. Lösgodis-surisar av alla slag kan jag proppa munnen full av och marschmallows är gott, både naturella och grillade!

4. Fem sånger jag kan texten utantill på.

Jag tror inte att jag kan texten på fem sånger utantill - för att jag ska komma ihåg texterna till olika låtar krävs att jag hör dem. Då kan jag sjunga med - jag vet vilka ord som kommer innan sångaren sjungit dem. I så fall fixar jag flera av Dire Straits låtar (t ex Brothers in Arms). Jag kan många av Imperiets och Ebba Gröns texter även om jag inte hört somliga låtar på länge. The Clash har några låtar som jag kan texterna på, t ex London calling eller Guns of Brixton. Sen finns det en del barnsånger. Björnen sover kan jag utan hjälp!

5. Vad skulle du göra om du blev miljonär?

Utbrista i ett stort "Oj!" och tre sekunder senare logga in på Cyberphoto eller B&H i New York och shoppa loss. Jag skulle bygga mig en studio, sticka till Island och fotografera och till våren skulle jag köpa mig en mindre motorbåt. Under vintern skulle jag kunna tänka mig att lägga in mig på ett spa i tio veckor eller så. Med personlig rådgivning, sallader i långa banor och träning följt av massage och bra sömn. Ge mig själv en god chans att bryta en dålig trend. Köpa en ny kamera till Marie.

6. Fem dåliga vanor

Lätt! Lägger mig aldrig i tid varför jag är tröttare än jag borde vara. Äter alltid en extra portion av det jag tycker är gott. Säger inte nej till godis. Skjuter gärna upp saker tills de oundvikligen måste genomföras och då blir de genomförda under tidspress i stället. Är slarvig med pengar - de rinner gärna mellan fingrarna och sedan ojar jag mig över att jag inga pengar har. Här skulle jag kunna fortsätta med dåliga vanor i en oändlighet, men jag stannar här och konstaterar att jag röker i alla fall inte och jag svär fanimej inte heller.

7. Fem saker du gillar att göra!

- Jag gillar att läsa böcker och då helst riktigt bra deckare - som Peter Robinsons böcker till exempel.

- Jag tycker om att sitta på uteserveringar och liknande där man kan studera människor samtidigt som man dricker en kopp kaffe med påfyllning.

- Jag gillar att ligga i gräset och titta på molnen på sommaren, samtidigt som jag hör vinden susa i lövträden. Tyvärr blir det av alldeles för sällan...

-Jag tycker om djupa samtal med människor som intresserar mig. Om livet, etiken och andra viktigheter.

- Jag tycker om att klura över olika ord och meningar. Använda ord på nya sätt.

Detta var en svår punkt. Det finns så mycket jag gillar att göra och det jag skrivit nu är inte ordnat i någon skala. Det är bara saker som dykt upp i huvudet då jag funderat.

8. Fem saker du aldrig skulle köpa eller klä dig i!

- Jag skulle aldrig ta på mig ett par pumps.
- Kilt och kjol är uteslutet då jag är rädd om kronjuvelerna.
- Jag skulle aldrig köpa kläder för att vara som alla andra, jag handlar bara om jag själv tycker om en sak. Modekläder för modets skull är alltså uteslutet.
- Jag skulle aldrig köpa mig en äggkokare, jag är tillräckligt smart för att kunna använda en kastrull, fylla den med vatten tills det når en lagom nivå, lägga i ett ägg och sedan salta.
- Jag skulle aldrig skaffa en lövblåsare. Varför ersätta nöjet med att räfsa löv med att släpa på en omvänd utomhusdammsugare som låter som ett stort radiostyrt flygplan?

9. Fem favoritsaker!

Hmmm...

- Kamerautrustningen.
- Telefonen, så länge det är jag som ringer eller så länge den som ringer mig är någon jag tycker om att prata med.
- Sängen!
- Alla bilder jag tagit genom åren. Som minnen av något som hänt eller som minnen av känslor.
- ?

Jag konstaterar här att det är få materiella saker jag egentligen sätter värde på och det var en bra insikt. Egentligen skulle jag kunna göra mig av med det mesta utan att sakna det. Tradera och Blocket: here I come!

10.Utmana några.

Jag utmanar tre personer:

Tommy
Marie
Catherine

Puh!

...och nu ska man läsa revision också.

Det trodde man ju aldrig då man utbildade sig en gång i tiden. Inspektion - ja, men revison? Tiderna förändras och en del av den tillsyn vi jobbar med innebär numera också revison av de system för egenkontroll som alla livsmedelsföretag är skyldiga att ha. Kursen, som varar i två dagar med början idag, leds av en revisonsbyrå och de som gått den tidigare säger att det är en av de bästa kurser som de gått, så... det kanske blir kul! Karlstad - here I come!

Lovade i förrgår att jag skulle ringa en vän igår, men det uppenbarade sig inga luckor för telefonsamtal och idag och i morgon blir det svårt. Vännen: räkna med en signal på fredag, det är mindre fullbokat i almanackan då. Tro bara inte att jag struntade i att ringa eller att jag glömde bort det - jag ville verkligen prata.

Jag har förresten haft ett par bra dagar nu, vilket tyder på att det går åt rätt håll i alla fall. Bra vänner betyder mycket och jag ska ta vara på min väns ord från i måndags och på fredag kanske jag får mer tänkvärt att ta vara på.

Igår var det löneutbetalning och idag är pengarna slut. :)

Nä, men vi var iväg till Charlottenberg och det stora köpcentrat där och det man kan säga är att plånboken var tunnare då jag gick ut än då jag gick in. Skor inköptes till mig, Marcus och Marie, jag köpte en ny X-box eftersom den gamla drabbades av "fel nummer 20" häromdagen och jag räknar med att det är billigare att köpa en bättre begagnad än att laga just fel nummer 20. Hittade lite julgrejer också och så blev det ett par tavlor som kommer att passa utmärkt i mitt kök. Jag - som lovat mig själv att aldrig mer göra tavlor av köpta planscher - hittade ett par som inte gick att motstå.

Igår kom dessutom en bild från Crimson - en förstoring i 50x70 av min bild "Glas på två sätt" (finns på fotosidan). Nu hänger den i vardagsrummet i en björkram med passepartout i 70x100. Kul att äntligen se den i den storlek som jag velat se den i så länge. Den blev till ett blickfång då man kommer in i hallen och tittar mot vardagsrummet.

Förresten - en rolig sak med att X-boxen gick sönder var att Tommys inspelade pengar och samlade erfarenhet i Tiger Woods 2006 gick upp i rök. Så nu Tommy är du välkommen hem för spel på lika villkor. Nu finns det dessutom tre kontroller så nu behöver vi inte langa längre. Din spelare har dessutom fått ett annorlunda utseende. ;)

Strax dags att ge sig av till tåget mot Karlstad...

Skillnaden

Tystnaden ersatte närvaron
Glädjen byttes mot ilska
Motivationen dödades av håglösheten
Det vita täcktes av svart

Det jag borde gjort och som hade varit bra för mig
gjorde jag, fast tvärtom
Se där är resultatet av skillnaden
Mellan en hel och en halv och ingen hjälp alls

Varför kan jag inte ta tag i saker och ting? Vad är det som fattas? Varför styr jag åt höger när jag borde styra åt vänster? Varför är jag självdestruktiv? Beror allt på frånvaron av den sista halvan av tabletten jag tagit så länge? Vad är jag då? Är det sådan här jag ska vara? Är det här jag? Vem var jag då de senaste 15 månaderna?

Jag ska ta mig igenom det här. I någon sekund den här helgen kände jag en underbar frihetskänsla i att inte medicinera bort mina tankar längre. Som att jag behöver gå igenom det som är svårt och inte mer skjuta det framför mig med tabletternas hjälp. Kanske har jag ork att ta tag i det nu - för 15 månader sedan hade jag det inte. Nu måste jag ta hand om mig.

Mitt största problem är att jag alltid får dåligt samvete om jag vet att jag gör någon annan ledsen. Det är en ständig balansgång mellan att inte vara orsak till något sådant och att inte unna mig själv det jag borde unna mig. I slutänden handlar det om att ta vara på livet. Jag tycker inte att jag gör det. Jag vet fortfarande inte vad jag vill. Jag vet fortfarande inte vart jag ska. Men jag ska försöka ha roligt på vägen, vart den än bär.

Ingen anledning till oro.

Shivaree - Goodnight moon

Ingen kan ha undgått den - i alla fall inte om man ser på TV och har sett Cubusreklamen eller om man ser på film och har sett Kill Bill 2.

Jag tycker den är såååååå jävla skön...



Håller ni med?

(och ja, hon är snygg, det går inte att komma ifrån)

"Theres a nail in the door
And theres glass on the lawn
Tacks on the floor
And the tv is on
And I always sleep with my guns
When youre gone

Theres a blade by the bed
And a phone in my hand
A dog on the floor
And some cash on the nightstand
When I'm all alone the dreaming stops
And I just cant stand

What should I do I'm just a little baby
What if the lights go out and maybe
And then the wind just starts to moan
Outside the door he followed me home
Well goodnight moon
I want the sun
If its not here soon
I might be done
No it wont be too soon til I say
Goodnight moon

Theres a shark in the pool
And a witch in the tree
A crazy old neighbour and hes been watching me
And theres footsteps loud and strong coming down the hall
Somethings under the bed
Now its out in the hedge
Theres a big black crow sitting on my window ledge
And I hear something scratching through the wall

Oh what should I do I'm just a little baby
What if the lights go out and maybe
I just hate to be all alone
Outside the door he followed me home
Now goodnight moon
I want the sun
If its not here soon
I might be done
No it wont be too soon til I say
Goodnight moon

Well youre up so high
How can you save me
When the dark comes here
Tonight to take me up
The mouth from woke
And into bed where it kisses my face
And eats my hand

Oh what should I do I'm just a little baby
What if the lights go out and maybe
And then the wind just starts to moan
Outside the door he followed me home
Now goodnight moon
I want the sun
If its not here soon
I might be done
No it wont be too soon til I say
Goodnight moon
No it wont be too soon til I say
Goodnight moon"

P1i-helvetet

Under de kommande två åren betalar jag ett par hundra i månaden för min P1i-mobil. Då förväntar man sig att den ska fungera ordentligt. Men icke. Den innehåller förvisso en massa bra funktioner, men...

För andra gången sedan jag köpte den så bestämde den sig i morse för att inte ringa då jag skulle gå upp. Så lägligt. Så passande. Så jävla irriterande. Ändå kollade jag inställningarna efter att jag kommit till jobbet - den stod inte inställd på ljudlös som jag trodde.

Fredagar är bytesdag för Marcus. Om jag inte har plockat ihop det han ska ha med sig till mamma så är det på fredagmorgonen som jag får göra det. Vaknar jag 07.35 i stället för 06.00 blir det rätt ont om tid. Särskilt som han måste vara på dagis senast 08.00 om det ska bli någon frukost. Jag hann, men på bekostnad av allt vad gott humör heter.

Det är inte bara detta som irriterar mig hos min mobil. Om mottagaren av ett MMS har ställt in en storleksbegränsning och jag skickar ett som är större så ser det på min telefon ut som om MMS-meddelandet gått iväg. Inga varningar annat än att "meddelandet kan vara för stort för mottagaren, vill du fortsätta ändå"? Jag trycker förstås på "ja" och det ser ut som om meddelandet går iväg. Häromdagen hittade jag 7-8 MMS i "ej skickade utkast". Så det är där de hamnar? Kul!

Ibland totalhänger sig telefonen. Det går inte att komma vare sig bakåt eller framåt. Det går inte ens att stänga av den. Detta hände mig på en konferens nyligen. Inte kom jag ihåg min pinkod heller, men eftersom jag hade en kompis med laptop och internetuppkoppling bredvid mig kunde jag gå in på Mina Sidor på Telia och hämta PUK-koden. Jag plockade ur batteriet ur telefonen, satte i det igen, skrev fel PIN-kod tre gånger och sedan PUK-koden. Ändrade PIN-koden till något som var lättare att komma ihåg, ifall telefonhelvetet skulle hänga sig igen.

Det känns som om P1i är en telefon som gått överstyr. Man har försökt få in så mycket teknik i den att man glömt användarvänligheten. Man har försökt få in så mycket teknik i den att vissa saker inte alls fungerar som de ska.

Vad säger man hos Teliabutiken som sålde den? Vad ska jag säga att det är för fel på den? Felen uppstår lite då och då och skickar jag in den så lär felen inte uppstå just på reparationsverkstaden. Ska jag säga att den är allmänt kass? Att den är lynnig? Opålitlig? Ska jag bita i det sura äpplet, behålla telefonen som den är och köpa mig en väckarklocka i stället?

3 o-3-vliga kvartar eller en o-3-vlig 3-kvart

• en spruta i tandköttet
• en spruta i gommen
• en gummiduk runt tanden så att lukten påminde om hur det måste lukta på insidan av en uppblåst, hopknuten ballong
• en illa sittande sug
• en obekväm ställning i stolen (jag lyckas aldrig ligga bekvämt med huvudet hos tandläkaren)
• en härlig (?) lukt av bedövningsmedlet som lades i tanden vid förra besöket
• diverse borrljud
• diverse skrapljud (inte helt obehagliga, dock)
• diverse lukter från urborrat tandmaterial (brända proteiner)
• en klordoft ala simbassäng
• en bedövning som delvis släppte mot slutet men som i skrivande stund inte verkar ha släppt alls (det känns som om det sitter en tjock plastskiva i min bedövade gom)

Om en vecka ska jag dit igen...

3 3-vliga dagar...

...hade vi i Stockholm.

Efter att ha varit på kurs på Statens Strålskyddsinstitut hela fredagen så mötte jag upp Marie på Stockholms Central klockan 17.30. Efter att ha varit utan cigaretter i fyra timmar och fyrtio minuter och efter att en kukgubbe (som hon kallade honom i ett sms) hade kastat upp hennes väska (innehållande bland annat en kamera) på hatthyllan så åkte cigaretterna fram rätt fort.

Iväg bland allt folk till tunnelbanan för färd mot Slussen och byte till Saltsjöbanan. Vi hann med en korv med bröd i Slussens Grill innan tåget skulle gå mot Nacka. Delade kupé med Lill Lindfors som tydligen skulle åt samma håll (här vet jag att bland annat Tesa kommer att bli djupt imponerad). Efter två stationer var vi framme vid hotellet - Nacka Quality Hotel. Efter att ha checkat in åkte vi upp till åttonde våningen och rum 822.

Efter att Marie provhoppat sängen gav vi oss av ner mot Hammarby Sjöstad, för att få oss en bit mat. Efter att ha uteslutit en restaurang med - kändes det som - etthundrafemtio indier och i övrigt ett ledigt bord, så hamnade vi till slut på en pizza/pastarestaurang som jag kände till sedan tidigare. Pizzorna kom in, kanske lite brända i kanten, men vi var inte så kinkiga. En öl att skölja ner pizzan med smakade bra! Sedan tillbaka till hotellet för en drink i baren (frosen Margeritha) och en natt i den hårdaste säng jag legat i.

Dagen därpå åt vi frukost intill ett gammalt par där hon inte gjorde annat än klagade på honom. "Hämta kaffe". Han gick och hämtade kaffe. "Varför fick jag en sån stor kopp, jag ville ju ha en liten"? Han svarade att han tyckte hon sagt att hon ville ha en stor. "Det finns muffins, varför fick jag ingen muffins? "Varför säger du inget"? "Det är som att sitta vid två olika bord". Marie var på väg att säga till tanten att "drick för helvete upp det du vill av kaffet och lämna resten".

Efter frukosten gick vi ner till pendeltågstationen för färd mot Slussen varifrån vi promenerade mot Gamla Stan. Vi tittade in i en hel massa butiker utan att köpa allt för mycket. Utom i den sista butiken då - där fick jag tag i en skitsnygg skinnjacka för 998 kronor (den hade kostat det dubbla). Efter det gick vi vidare mot Stockholms Central och förvaringsboxarna där så att vi kunde låsa in det vi handlat innan vi drog vidare mot Oscarsteatern.

Singin' in the rain var en fantastisk musikal och jag tror att Marie, som inte varit på någon musikal sedan hon gick i skolan, fick mersmak. Otroligt rolig, bra tempo, bra musik och fantastiska scenbyggen gjorde eftermiddagen till en riktigt lyckad stund och en cider i pausen smakade bra! Sen gav vi oss ner mot Gamla Stan igen (utan att hämta något på stationen) och efter att ha passerat en del restauranger som antingen var för dyra eller för fullbokade så hamnade vi till slut på Järntorgspumpen där vi åt kycklingfilé i tomatsås smaksatt med salvia och till det en underbart god och vitlöksdoftande potatisgratäng där den frasiga ytan dolde ett krämigt inre. Deras goda Husets vin tog vi först in ett glas av, sedan en hel flaska (för den de tagit de första glasen av fanns inte längre kvar). Till slut hamnade notan på 700 kronor. Det kändes faktiskt värt det och då är det - i min mening - väldigt gott.

Den efterföljande promenaden till stationen kändes bara välbehövlig efter restarangbesöket och efter att ha tagit oss till Slussen och åkt vidare med Saltsjöbanan till hotellet så somnade vi - efter den obligatoriska drinken i baren - väldigt gott. Trots sängarna.

Värre var det morgonen därpå då det tog ungefär en kvart att rulla runt ett kvarts varv i sängen. Det kändes som om jag hade sovit på ett stengolv och Marie fick ta smärtstillande tabletter. Efter mycket lidande tog vi oss ner till matsalen och så småningom kom vi iväg med buss 71 till Factory Nacka Strand och Fotomässan. Det som kan sägas om mässan är att vi gärna kommer tillbaka - det var stoooort (större än fotomässan på Elmia i Jönköping) och med mer bilder att titta på. Massor av folk var på plats samtidigt med oss och det var roligt att höra så mycket fotorelaterat prat runt omkring. Bilderna som ställdes ut gjorde i alla fall så att mitt fotosug ökade - jag lämnade mässan med mer inspiration än på länge.

När vi skulle hem råkade vi ut för en sur busschaufför som måste vara Stockholms Lokaltrafiks sämsta representant för företaget. Hur fan ska man som turist kunna veta att man måste visa dagskortet för chauffören när det inte finns några skyltar som upplyser om det och när man faktiskt, i den trevliga staden Göteborg, inte behöver visa kortet? Han rusade efter oss in i bussen och hojtade att man minsann måste visa kortet. Marie sa att hon hade gjort det och undrade om man måste sticka det rakt under näsan på honom? Han pustade stort och drog iväg genom kurvan på vändplatsen med en sjuhelvetes tung gasfot. På vägen mot stan körde han sedan över en och annan trottoarkant, allt medan Marie och jag satt och sjöng "en busschaufför, en busschaufför, det är en man som inget gör". *asg*

Nåja, till stationen kom vi till slut och efter en stående middag på Burger King så satte vi oss på tåget. Det skulle ha varit ett X2000 men blev ett vanligt InterCity-tåg, med försening hem som följd. Konduktören hoppades ändå att vi ville åka med SJ igen och förklarade än en gång att dagens försening berodde på att tåget hade blivit "utspytt" (som hon råkade säga)! Hehe... X2000-tågen hade gått sönder i sådan omfattning att inga fanns kvar att byta med.

Lite bilder från mässan, där Simon O. Cederquists bilder föll mig i smaken. En av dem ser ni nedan:

Ett hål att stoppa pengarna i

Vilken tur! Jag som inte hade några utgifter sedan tidigare. Jag som funderade på vad nästa lön skulla användas till. Jag som inte böjer mig ner för att plocka upp sedlar av lägre valörer än 1000 kronor. Jag som på sommaren tänder grillen med 100-lappar.

Någon vecka nu har jag haft en tryckande känsla, på gränsen till värk, i vänster sida av munnen. Ibland har värken varit starkare, ibland har den varit helt borta. I morse var det dags för tandläkaren att ta sig en titt.

En titt i munnen - sedan åkte sprutan fram. "Jag måste nog bedöva lite", sa han.

Det är inget jag är rädd för längre, så det gick bra - jag kände ingen smärta. Borren borrade, den lite grövre togs fram (ni vet den där som känns som om de håller på med en slagborr i munnen).
Plötsligt: SMÄRTA!

"Ojdå, gjorde det ont nu?" sa han. "Ja", gurglade jag fram med sugen hängande lite tufft i ena mungipan. "Inte förut?" fortsatte han. Jag ruskade nekande på huvudet.

Så började han kleta något illasmakande i tanden och efter en stund fick jag skölja (kul när man är bedövad upp till örat). Sen klev jag ur stolen.

"Jaa, du Hans", sa han. "Jag förstår att du haft ont. Den här tanden blir jag tvungen att rotfylla. Det är en plastlagning som gått sönder och under den har du fått ett stort kariesangrepp".

Yippie! Jag har rotfyllt en tand förut, det är inte så illa att rotfylla som det låter, men framför mig såg jag pengar till ett halvt 100-400 mm-objektiv flyga rakt ner i tandläkarens ficka. Jag som inte ens märkt att lagningen gått sönder.

På onsdag inleds rotfyllningen. Klockan 12.20. Då ska innehållet i tanden filas bort. Sedan ska det filas vid ett besök till. Därefter ska tanden, vid ytterligare ett besök, fyllas med guttaperka och en lagning ska på.

Suck...

Det här är bara så underbart!

Fick en anledning att lägga till ett nytt Trevligt utflyktsmål idag - alltså en sida som jag gärna besöker. Katastrofala omslag heter den. Gå dit. Läs. Försök låta bli att skratta. Det kunde inte jag.

Den sidan är sjukare än jag, nämligen.

Tack Pär...

...för länken till Wikipedias text om ABC 800. Återgäldar vänligheten genom att visa ett par sidor ur Luxors instruktionsbok för ABC 1600 och ABC 9000 från 1985. Gillar "markörplaceraren" och "till/från-knappen" samt det robusta stridsvagnsutseendet.

Dödsdömda ord?

Jag råkade få något gammalt ord i huvudet idag och det ledde till tankar om ord som jag kan men som jag aldrig använder längre. Dödsdömda ord - möjligen med benådning i sikte om någon mot förmodan skulle börja använda dem igen - men döda den dag alla slutat använda dem. Kommer du ihåg när du använde följande ord senast?

• kassettbandspelare
• transistorradio
• rekorderlig
• pausfågel
• fränder
• stadfästa
• grammofon
• verderkvickande
• MacIntoshdator (hej, Tesa!)
• Nikonkamera (hej, Marie!)
• telefonkiosk
• skrivmaskin
• resecheck

Sedan finns det ord som används felaktigt. Det första jag kommer att tänka på är respekt. Inte många vet vad det egentligen betyder, trots att det används så ofta. Hur kan ett vanligt ord helt plötsligt användas så fel?

Någon som kan fler ord som används sällan eller felaktigt? Berätta, så skjuter vi upp avrättningen av några dödsdömda ett tag till! Kan någon göra en mening med så många utrotningshotade ord i som möjligt?

...och min andra! :)

The Mission - Butterfly on a wheel

Kan du så kan jag!

Tesa lägger ut en massa musikvideos på sin blog, så... här kommer min första. En grupp som jag aldrig skulle ha hört talas om i fall det inte hade varit för Catherine i Gnarp.

Där ser man... Catherine fick mig att upptäcka en grupp som jag inte visste fanns och Tommy fick mig att upptäcka en författare jag inte kände till. Vänner berikar! :)

Tack!

Within Temptation - Frozen

Ninaninnanannanaaaa, ninnaninnanannaninna...

...nininannana, nininannana,ninninanananina...

Med rätt melodi så inser ni att det här är signaturen till ett gammalt fint TV-program som gick när jag var ung (yngre). Dagens boktips tror jag det hette. Eftersom det programmet inte längre finns, ser jag det som min roll att ta över rollen att informera om bra böcker.

Är ni sugna på en bra deckare så tror jag, efter att ha läst två böcker och efter att ha börjat på den tredje av Peter Robinson, att vilken bok som helst av denna författare kan rekommenderas. Bara titlarna är underbara i sig - eller vad sägs om "Efter alla år av saknad" och "En ovanligt torr sommar"? Böcker som utspelar sig i England, med ett språk och med person- och miljöskildringar som är alldeles fantastiska. Lägg därtill handlingar som känns möjliga - inte konstruerade. Lägg till inledningar som fångar intresset från första raden text, lägg till slut som känns realistiska och genomtänka och lägg till en önskan om att fortfarande ha boken oläst då du läst färdigt sista sidan - då har du Peter Robinsons deckare i ett nötskal.

Tack till Tommy, som rekommenderade mig att läsa böcker av denna författare. Och tack till Marie som gav mig "En ovanligt torr sommar" i farsdagspresent igår! :)

Seså, lämna min blogg nu och köp dig en bra julklapp på Bokus.

Följde en länk...

...i en kommentar till ett av Tesas blogginlägg. Hamnade i ett Monty Pythoninslag där en man spelar orgel genom att frenetiskt slå på två möss som piper (eller piper och piper, det lät mer som om luften gick ur dem). Monty Python är gamla favoriter, så jag kollade på fler klipp med dem på YouTube. Försökte hitta sketchen med maraton för inkontinenta, 100 meter bröstsim för icke simkunniga och 100 meter för folk utan lokalsinne, men fann den inte. Kom i stället att tänka på den här godingen, som hör till favoriterna bland Galenskaparnas material.

Med många förändringar små...

...så ska jag målet nå.

Bantningen går skitdåligt - bara Marie går ner och det riktigt ordentligt. Ändå - vi äter ungefär samma mat och i ungefär samma mängd. Visserligen har det blivit någon konferens... visserligen har vi firat ett par födelsedagar... men ändå... jag borde gått ner mer.

I går tog jag därför ett nytt grepp på bantningen. Är man sugen på något så ska man tillåta sig det, men i väldigt liten mängd. En fullstor glasstrut (och jag) ser därför numera ut såhär:

Håll tummarna för mig. Kom med hejaramsor och stödjande ord. Jag behöver bli av med ett antal kilo. Undrar om man kan sälja dem på Blocket? Eller om man kan hitta en begagnad fettsug på Tradera?

Tidspress

Enligt Google Analytics har den medeltid som en besökare vistas på min blogg gått ner från 3 minuter och 0 sekunder i måndags till 2 minuter och 58 sekunder idag.

Oroande.

Stressande.

Tankeväckande.

(förkortas OST)

Vad beror det på? Skriver jag mer smörja idag än för två dagar sedan? Är mina inlägg kortare varför det tar kortare tid att läsa? Va, va, va????

Jag är orolig för utvecklingen. Hur kommer det här inlägget att påverka besökstiden? Magsåret närmar sig...

Ovanliga yrken

Du har säkert någon gång funderat över framtiden. Vill du hålla på med det du håller på med eller är det dags att göra något annat? I serien "Väldigt ovanliga yrken" presenterar vi därför olika yrken som är tänkta att fungera som en inspiration för, alternativt avskräcka, alla med sådana tankar. Välj själv.

Dagens yrke: arborist.

Någon som har förslag på andra konstiga yrken?

Hall of fame

En liten lägesrapport från hallprojektet. Mörkt i rummet och bilden är tagen med mobilkamera utan alltför bra blixt. Hallen är långt ifrån klar, men det är som med nya bilmodeller - många vill ha en förhandstitt och här kommer den äntligen:

Återstår att tapetsera, sätta upp en del lister, montera nya trösklar mellan olika rum, måla dörrarna till toaletten och källaren, montera speglar (träornament) på dessa dörrar, sätta upp hyllor i "smygen" till vänster i hallen, montera en spegel (riktig), sätta upp foder runt vissa dörrar, vaxa alla trärena ytor med valnötsvax, sätta upp en liten vägg vid den mindre av garderoberna, få lister runt städskåpet, sätta upp en stång för draperi in mot gästrummet och en stång som gör att man kan dra ett draperi för garderoben, bygga ett elementskydd, sätta upp golvsocklar, bygga in dörrkarmarna mot köket och gästrummet eftersom där ändå inte finns några dörrar... och lite till som jag har glömt men som ska göras. Snart klart!

Full fart framåt!

Jag tror det är de orden som passar bäst idag. Allt har handlat om full fart. Dina 5 första år har gått med full fart. Din födelsedag gick i full fart. Pappa städade, byggde om i hallen, handlade till kalaset, slog in de sista paketen och dukade fram tårta och kaffe i full fart. Lasse och Cicilia ringde på dörren (eller kanske snarare på dörrklockan) vilket var klarsignalen för paketöppningen - full fart mot högen med paket som öppnades i full fart. Sedan var det full fart resten av kvällen - en liten radiostyrd helikopter skulle hinna provflygas, en lyftkran skulle köras, en bilbana skulle byggas och ett par nya spel skulle spelas.

Inte konstigt att du inte alls kan somna nu när du ligger i rummet intill. Jag hör din glada röst och rätt vad det är så finns det något du måste berätta för mig, trots att du egentligen borde försöka sova. Att se hur glad du blev idag, efter att du väntat i åtminstone 180 dagar på att få fylla fem kändes så bra (jag tror det var i maj någon gång som du började prata om femårsdagen).

Full fart mot det sjätte... önskar att det inte gick så fort. Önskar att man slapp allt som var tråkigt och jobbigt så att man bara fick ge dig glada stunder och närhet. Jag försöker så gott det går men jag känner mig ofta otillräcklig. Jag blir stressad av allt runtomkring. Jobbet, vardagen, helgerna och fritiden. Tiden för de viktiga tankarna finns sällan. På något sätt måste jag nog prioritera om, men jag vet inte hur. Det känns som om jag har batterier som snart tar slut och det jag håller på med är att snabbladda dem så att de räcker korta stunder i taget, ungefär som när man laddar mobilen i fyra minuter för att den ska gå att ringa på medan man är i affären.

Jag behöver långledigt...

Kram Marcus och grattis på femårsdagen. Jag älskar dig!

41-årig kommunalarbetare på besök i Nynäshamn

TT Nynäshamn

Nynäshamn har haft celebert besök. I sällskap med 121 livvakter fördelade på två bussar anlände Hans Svensson vid 11-tiden på onsdagsförmiddagen till Utsikten Meetings i Nynäshamn. Anledningen till besöket var en konferens om en av de programvaror han dagligen använder i sin tjänsteutövning. Besöket varade i två dagar.

Agda Karlsson, 81 år, var en av de lyckliga som fick en skymt av Hans.

Du har övernattat i sovsäck utanför hotellet sedan i tisdags kväll, Agda. Var det värt det?

- Oh, jaaaa! Han var så fin, Hans, där han steg av bussen. Och vilken god klädsmak... han hade en jättesnygg svart kavaj och en skjorta från Batistini... tillsammans med de svarta jeansen så såg han riktigt folklig ut. Han verkade ha gått ner 3-4 kilo också, fast då han åkte hem verkade han ha gått upp lika många... jaja, snygg är han i alla fall, och med skägg ser han faktiskt ännu bättre ut än förut. Det trodde jag inte var möjligt. Att han haltade lite lätt var så himla sexigt, tycker jag!

Vad säger du om alla livvakter?

- 121 livvakter är väl inte så mycket. Man måste förstå att sedan tisdagens attentat så krävs en höjning av säkerheten.

Men de var med honom hela tiden - satt i samma konferenssal, de åt och drack och sov på samma hotell. Är det verkligen värt pengarna?

-Pffft! Självklart är det värt pengarna. Han är en fin representant för vårt land, Hans. Och så välputsade skor han hade! När han lämnade hotellet så lyckades jag faktiskt fånga hans blick under en bråkdel av en sekund. Han har fina ögon, trots att de kanske var lite rödsprängda.

Nu återgår allt till det normala här i Nynäshamn, hur känns det?

- Det känns tomt, förstås. Jag fick ju ett par bilder på honom, så de ska jag ha stående på nattduksbordet. Sen ska han tydligen på en annan konferens om ett par veckor. I Solna. Då ska jag vara där.

Med sovsäck igen?

- Självklart.

Och med det ordet avslutade Agda vårt samtal, lade försiktigt upp sin väl hoprullade sovsäck på rollatorn och gick - långsamt och med korta steg - ned för backen. Tänk vilken historia hon har att berätta för de andra på äldreboendet ikväll!

41-årig kommunalarbetare i singelolycka

Jag är upprörd!

När jag tar bilen till jobbet brukar jag parkera på Tivoliplatsen. För den som är känd här i Arvika så ligger Tivoliplatsen vid stadsparkens östra kant. Mellan stadsparkens södra långsida och Kattviken går en grusad gångbana. På den grusade gångbanan finns, som alltid vid den här årstiden, en massa löv. Vad som däremot inte brukar finnas är hål i gångbanan. Med löv i.

Berätta själv om olyckan, Hans.

- Jo, alltså, jag bara kom gående där va, och rätt vad det var så bara ramlade jag liksom. Framstupa.

Hur kunde det hända?

- Någon måste veta om att jag går där varje morgon och den jäveln, eller snarare de jävlarna för jag är övertygad om att det här handlar om flera gärningsmän, har grävt en decimeterdjup grop och fyllt den med löv så att jag inte såg den.

Gjorde det ont?

- Så in i helvete. Jag tog emot mig med armbågen och mitt vänstra knä.

Ojojoj... när räknar du med att vara helt återställd?

- Svårt att säga... det känns inte så bra just nu, men det är väl chocken, kanske... jag drog ner byxorna då jag kom till jobbet och när jag såg att det kommit blod på knät drog jag snabbt upp dem igen. Det gick runt i huvudet. Kanske blodförlusten, jag vet inte... snälla, kan vi inte sluta med intervjun nu, jag känner mig yr och jag mår inte så bra...

Jodå, det var trevligt att prata med dig, Hans. Hoppas att du överlever, det verkar ha varit en rejäl smäll.

- Tack, tack... jo, jag hoppas att de får tag i de som gjort det här. Nu tror jag i och för sig att det var just mig de var ute efter och att vanligt folk nog inte behöver vara rädda för att råka ut för en liknande singelolycka. Nu orkar jag verkligen inte prata längre. Det här hamnar på förstasidan va?

Det skulle jag tro, sådant här säljer lösnummer ska du veta.

Måste bara...

...länka vidare till ett underbart filmklipp (tack Annika Ekebert för länken jag fick). Glöm inte att ha ljudet på då ni ser på klippet! :)

http://birdloversonly.blogspot.com/2007/09/may-i-have-this-dance.html

Återställare...

...får man väl kalla det här då. Höll på en stund igår och har hunnit så här långt hittills. Det blir nog relativt klart i kväll, det fattas någon bräda som jag måste åka iväg och köpa och så behöver jag lite mer lim (undrar om det går att sniffa sättlim). Sen ska det upp lister runt "ramen" och det ska upp lite tapet här och var. Kul är det i alla fall - hallen känns helt ny, den känns ljusare och inte så trång längre samtidigt som jag fått en öppnare planlösning.

Funderar på en invigningsfest då hallen är helt klar. Någon som vill komma?

Två hål i väggen

Snedtände på allergimedicin i går kväll och här är resultatet:

Kanske dags att byta tablett? Synd, de jag beställer från Ryssland är så billiga...

Sju sanningar

Jag har blivit utmanad av Therese och en del av er kommer att drabbas av detta...

Här är reglerna:

1. Länka till den som har utmanat dig.

2. Berätta 7 sanningar om dig själv.

3. Utmana 7 personer i slutet av ditt inlägg.

4. Lämna ett meddelande till dem du utmanat.

Mina sanningar

1. Jag står inte på mig tillräckligt. Jag är för lättpåverkad när det gäller att göra vad andra vill att jag ska göra och jag viker mig för lätt för andras vilja. Hänger på, liksom. Jag ärver inte andras åsikter, det är inte så jag menar, men jag vill inte göra någon besviken genom att inte göra det de vill att jag ska göra. Vilket ibland gör att jag själv blir besviken.

2. Jag avskyr yta. Ett polerat yttre, ett fint skal eller en schysst lack som döljer ett fult inre får mig att må dåligt. Program på TV som bara snuddar vid ytan, som gör ickesanningar till dagens viktigaste händelser är rena kräkmedlet. Som Jerry Springer. Program som bara lockar fram dåliga sidor hos folk.

3. Jag är, trots att jag alltid hävdat motsatsen, ett gränsfall till att vara prylbög. Jag älskar nya saker, framför allt elektronik. Allt med sladd och knapp går hem så länge designen är snygg. Jag lyckas alltid motivera varför jag måste skaffa det jag inte behöver och jag tar det gärna på avbetalning om pengarna inte räcker för stunden. Det här är en underlig egenskap. På vilket sätt gör den mig lyckligare? Jag vet inte. Det som är nytt är bara nytt tills man fått det i sin hand, sedan är det - oundvikligen - begagnat och mindre värt.

4. Jag är en ickekarriärist. Har inga ambitioner att göra karriär - det som är viktigast för mig är det lilla livet. Marcus står högst upp på min "viktigt-i-livet-lista".

5. Jag lyder gärna minsta motståndets lag, så länge det inte är absolut nödvändigt att göra en viss sak på ett visst sätt. Tråkiga saker är till för att undvikas och livet är en kryssning mellan dessa saker.

6. Jag är en lyssnare och en tänkare mer än en talare. Jag uppfattas nog som blyg, men är det inte (längre). Det är bara det att medan andra talar om något så funderar jag och då jag funderat tillräckligt för att säga något så har de andra redan börjat prata om något annat.

7. Jag spenderar alldeles för mycket tid med att vränga på ord. Tänk på det, alla ni som pratar med mig - medan ni pratar pågår något slags maskineri i bakgrunden där era ord behandlas, förvrängs och mosas i ständiga försök att komma ut som något nytt och helst knäppt eller roligt.

De jag har utmanat hittills är:

Annika Ekebert
Tommy Jansson
Marie Harén
Catherine Dahlgren

Om jag kommer på fler med någon form av blogg eller hemsida så ska jag utmana tre till.

Hur många koder behöver ni komma ihåg?

Skulle logga in på min webmail nu på morgonen och jag ljuger inte om jag säger att det tog ungefär två minuter mer än den vanliga sekunden innan jag hade skrivit in rätt lösenord. Det var liksom bortspolat ur minnet, kanske som en följd av bara 4,5 timmars sömn i natt, kanske som en följd av en allt högre ålder.

Hur många lösenord och koder har ni? Här kommer en lista på mina (ja, inte koderna, men ställena de gäller för):

1. Crimson

2. Ginza

3. Tradera

4. Ticnet

5. Avloppsguidens medlemssidor (jodå, faktiskt)

6. Livsteck.net (Livsmedelsverkets webtidning)

7. Tekis supportsidor för ECOS

8. ECOS användarförening

9. Handelsbanken

10. Jobbets flexklocka

11. Koden till dörrarna på jobbet

12. Bankomatkoden

13. IKANO kort

14. Handelsbanken telefonsvar

15. Telia webmail

16. Telia Mina Sidor

17. Inloggningen på jobbets dator

18. Inloggningen på ECOS (vårt ärendehanteringssystem)

19. Pinkoden till mobilen (min privata)

20. Pinkoden till mobilen (jobbets)

21. Koden till Telia Fördel

22. Bokus

23. Fotosidan

Lägg till några stycken där jag glömt både koden och vart den går.

Konstaterar att antalet koder överstiger antalet människor som jag regelbundet har kontakt med. Antingen är det illa eller så är det ett mått på framgång. Varför kan vi inte få ett system med fingeravtrycksläsare som fungerar som ersättning för alla koder? Hur mycket tid går åt att under en livstid fundera och tveka över vad koden var? Hur många gånger måste man skriva in den på nytt för att första försöket blev fel? Hur många mail måste man skicka för att få en ny kod eller hjälp med att komma ihåg den gamla?

I väntan på det allomfattande systemet - är det någon som har en bra metod för hur man ska hantera sina lösenord? Hur man ska skapa nya och framför allt - hur man ska komma ihåg dem?

Den som gräver en grop...

...får ibland besök av mig. En typisk - om det finns någon sådan - dag på jobbet:

1. Åk några mil med bilen.

2. Gå ur bilen.

3. Titta ner i en grop.

4. Titta på materialet som ligger bredvid gropen.

5. Muttra lite grann för dig själv - "hmmm... jahaja... morän verkar det vara...".

6. Ta upp en näve jord i handen och försök (alltmedan du gör ditt bästa för att se lite pillemarisk ut) att rulla materialet till en korv i handflatan och när det inte går - nicka lite förnöjt över vetskapen om att här går det minsann att direktinfiltrera avloppsvatten.

7. Gå tillbaka till bilen.

8. Åk några mil igen (samma mil som förut fast baklänges, liksom).

Ett lätt och behagligt jobb kan man tycka. Får han verkligen betalt för att göra det där? Jo, tänk att jag får det och det ska jag ha också för efter denna behagliga del av jobbet följer en lite mer tidsödande och trist procedur, allt för att den så viktiga rättssäkerheten ska uppnås:

Ring och berätta om resultatet för fastighetsägaren. Vänta på att få in ansökan om att få "inrätta avloppsanordning dit vattentoalett får anslutas" som det heter i 13§ förordningen om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd. Då ansökan inkommit - kopiera upp den i lämpligt antal och skicka ut den till berörda grannfastigheters ägare (ibland 3-4 olika per fastighet och ibland uppemot 10 fastigheter) för yttrande. De kan ju ha en dricksvattentäkt i närheten som man inte uppmärksammat. Avvakta alla yttranden. Om ingen har något att erinra - skriv beslut, skicka ett ex till den sökande och lägg ett ex i korgen för de delegationsbeslut som ska redovisas i myndighetsnämnden vid nästkommande sammanträde. För in alla händelser i ärendehanteringssytemet på datorn (om den fungerar). Se till att meddela expeditionen hur mycket den sökande ska få betala (vanligen 3600 kronor).

Jobbet är 20% utomhus och 80% inomhus (inte som en del skulle påstå - att jobbet är 20% jobb och 80% kafferast).

Tiden fram till nästa måltid...

... är tamejfan längre då man bantar än då man inte gör det. Jag sitter på jobbet och jag har jobbat med ett ärende i cirka 45 minuter. Jag började klockan 11.35 och 45 minuter senare är klockan fortfarande 11.35. Klockhelvetet står stilla.

Jag vill äta NU! Även om det bara är en sallad. NU, NU, NU!!!!

Arrrrrgh!!!!

Blodsockret är nu så lågt att jag ser polkagrisar flyga runt framför ögonen... ska försöka fånga en.

Lägesrapport

För att sätta lite press på mig själv tänker jag tala om hur bantningen går här i bloggen. Jag har nu hållt ut i en hel vecka och trots ett par missöden i form av bl a smörgåstårta (m m) på ett 55-årskalas så väger jag numera två kilo mindre. Vad jag väger säger jag inte.

Försöker intala mig att Nutrilett med mixad banan i är mycket godare än alla sorters skräpmat och gräddiga såser tillsammans och hittills har det gått bra.

I lördags var det Arvikamârten och fyra timmars travande bland ett antal tusen människor. Strålande väder och det var riktigt trevligt. Marcus fixade allt detta travande riktigt bra - det är inte lätt att vara 110 cm lång och bara se rumporna på folk. Någon leksak blev det och lite godis med. Själv köpte jag ingenting (eller jo, minsta påsen mârtensgodis i form av whiskeynougat).

På söndagen var det tivoli för barnen och Marcus hade såååå kul! Numera vågar han åka allt och det får man tacka Vincent i Gnarp för som fick med Marcus i attraktionerna i Furuviksparken i slutet av juli. I en attraktion som var som Virvelvinden fast med tre korgar i varje "arm" så åkte vi tillsammans och han skrattade så att han kiknade och han ropade: "Pappa, detta är superkul".

Sådana stunder hör till höjdpunkterna i livet.

Skillnaden

Som en del av frukosten har jag de senaste 14 månaderna ätit sådana här (nä, inte tändstickor - tabletter). Fast hela. Lyckopiller kallas de av en del, fast jag tycker det är missvisande. De ger inte lycka, men de gläntar på gardinerna i det mörka rummet och de jämnar ut vågorna så att livet ter sig mer som ett stilla vatten där inga sensationer inträffar. Vare sig positiva eller negativa. De ger ett jämnt humör, man kan bli arg men man slipper bli oförklarligt mörk i sinnet. Man slipper de tvära kasten.

Jag har under någon vecka, kanske två, försökt gå ner till en halv tablett om dagen. Det funkar... inte. Man skulle kunna tro att skillnaden med en halv tablett är en halv. Så är det inte. Skillnaden är, då den inträffar, hel. Omöjlig att freda sig mot, omöjlig att vända på genom att "försöka tänka positivt". Den förlamar sinnet.

Gårdagskvällen var en sådan kväll. Mörkret kom mitt under Tommys besök och det berodde inte på att han vann i golf på X-boxen (det är han värd, det är så sällan han vinner). Det berodde inte heller på att jag inte fick några kanelbullar på kanelbullens dag. Mörkret kommer p g a bagateller. Ibland kommer det utan anledning alls.

Den halva tabletten får mig att fundera på vad man egentligen är. En serie kemiska reaktioner? Tabletten påverkar humöret och det ser jag som en ursprunglig, mer opolerad och "rå" del av människan - humöret speglar mig och mina värderingar genom en direkt reaktion från min sida. Det är svårt att förställa sig. Humöret hycklar inte - man kan se glad ut eller säga något roligt men det lyser ändå alltid igenom.

Så vad gör man nu? Accepterar de fördragna gardinerna och intalar sig att det nog beror på hösten (som jag har svårt för, jag behöver ljus). Väntar och ser om det vänder? Eller går upp på en hel tablett igen? Fan vet.

Sammanfattar man det hela så gör en halv tablett mig mindre än halv medan en hel tablett inte gör mig riktigt hel. Komplicerat.

Tro nu inte att det är någon fara med mig - jag är van vid detta och jag vet att det bara handlar om att en kemikalie inte riktigt räcker till. Det är mer synd om de som drabbas av att gardinerna dras för i mitt mörka rum för det gör även deras tillvaro lite mörkare.

Kanelbullens dag

...och jag får inte äta för jag bantar. Nu jävlar ska jag gå ner i vikt. Nästa år på kanelbullens dag ska jag kompensationsäta kanelbullar för de jag inte får i år.

Det tar 10 minuter att tömma en papperskorg

På jobbet byter vi successivt ut vårt mailsystem från nuvarande Groupwise till Outlook. Under de år som jag jobbat här har det blivit en hel del mail sparade i mappar som jag lagt i programmets arkiv. Eftersom ingen kan säga med riktig säkerhet huruvida dessa mail kommer att finnas kvar efter övergången till Outlook, så har över en arbetsdag gått åt för att kopiera över filerna till hårddisken. Eftersom det inte finns tid att gå igenom varje mail så har verkligen ALLT kopierats. Därefter har samtliga mail hamnat i papperskorgen.

Det tar 10 minuter att tömma en sådan. I alla fall på den dator jag sitter vid. I alla fall om antalet mail som kastas är 1844 stycken. Smaka på den siffran! :)

Ändå så känns det skönt att ha gjort detta. Filerna ligger nu på hårddisken och på en cd. Outlook kommer att vara helt "blankt" för mig och det går att börja om på nytt med ett system som fungerar bättre än det gamla. Det gamla har ju lagts upp allteftersom - nu vet jag hur jag vill ha det och jag kan få ordning på allt direkt.

Det här är säkert onödigt vetande för alla läsare, men för mig var det som att få rent efter en storstädning. Det går helt plötsligt lite lättare att andas.

Hall-eluja!

Eller vad man nu ska kalla det här inlägget. Några av er vet att hallen hemma i huset varit föremål för mycket frustration. Slitet klinkers i omväxlande grönt och vitt där man kommer in, här och var av den gamla spruckna sorten utan fog - klinkersplattor som ligger löst fast de borde sitta fast. Därefter en sliten ekparkett vinkelrätt mot klinkersfältet. Denna parkett övergår sedan i vardagsrummets relativt nyslipade parkett (nåja, det var fyra år sedan).

Antal förvaringsmöjligheter i hallen - borträknat hatt- och skohylla: 0. Ja, noll. Hatt- och skohyllan stod längst in i hallen vilket gjorde att i alla fall skohyllan inte användes. Man tar ju av sig skorna vid dörren och sedan är man för lat för att flytta dem till sin rätta plats.

Efter fyra års tänkande och cirka sju timmars krypande (vilket resulterat i att jag genom värk upptäckt cirka 35 nya muskler) så ligger nu det nya golvet på plats. Det finns en garderob inne i ena hörnet och ett linneskåp nära badrummet. Ett städskåp som stängs med ett draperi kommer att byggas in i ett annars helt oanvändbart utrymme. Ett skoskåp, som jag ska bygga själv efter en idé jag stulit från EM (möbelföretaget), kommer att hålla hallen kliniskt ren från skor. Ytterkläder kommer att kunna hängas på krokar ovanför elementet i hallen, precis där man kommer in. Det ska bli skönt att kunna få våta ytterkläder torra snabbt.

Nästa steg blir att tapetsera, så nu åker spacklet fram. Sen ska lite dörrposter kläs in med trä och de dörrar som finns kvar ska målas i en färg som bryts något mörkare än tapeten (färgen kommer att dra lite åt cappucinohållet).

Före- och efterbilder kommer så småningom.

Annars har inte så mycket hänt de senaste dagarna - jag har varit sjuk och det har blivit mycket sömn (frukost runt 11.30). Det har blivit en hel del golfspel på TV:n. Tommy var på besök en kväll och det är alltid trevligt - golfspel, Maries hembakta pizza och kortspel till framåt 01.00 på natten.

I eftermiddag, då jag kommer hem, kommer jag att mötas av en betydligt varmare och mer ombonad hall. Hall-eluja!

Spännande

Det ska bli spännande att fylla 42. Ja, alltså, det är visserligen 239 dagar kvar men jag längtar redan. Enligt den fantastiskt roliga boken Liftarens guide till galaxen (av Douglas Adams) så är meningen med livet, universum och allting just 42. Det är förstås då, vid den åldern, som jag kommer att få veta vad allt går ut på. För min kompis Tommy handlar det ännu om två års väntan - han fyller 40 år i morgon.

Håll ut Tommy - jag är säker på att det är värt att vänta på.

En annan kompis, Therese, fyllde 31 för fyra dagar sedan. Här är det lite svårare att ingjuta mod och förtröstan. 11 år är lång tid, ungefär 4018 dagar räknat från idag. Therese - jag kan bara försöka trösta dig med att tiden mellan 31 års ålder och 42 ändå går jättefort. Det ÄR jobbigt att se alla lyckliga 42-åringar, jag vet, men det är bara att hålla ut. Jag lovar att stötta (om jag orkar utan käpp).

Apropå käpp - jag börjar bli gammal. I lördags var jag på IKEA med Marcus i fyra timmar. Tanken var att inspireras lite, men framför allt att få köpt en ny stol till datarummet och en svart tavelram på 50x50 cm. Då jag hade nått exakt till mitten av varuhuset insåg jag att plånboken låg kvar i bilen. Kundvagnen parkerades vid restaurangen och eftersom jag - trots bristen på innehåll - är rädd om min plånbok så skyndade vi oss fram mellan allt folk. Plånboken låg kvar i bilen och eftersom vi började bli hungriga så skyndade vi oss åter fram mellan allt folk - denna gång motströms. Det var som att försöka springa upp för en rulltrappa som rör sig nedåt. Tankarna på Imperiets Var e vargen dyker upp: "som en levande lavin kommer hungriga djur, över vidden hörs deras tjut". Nåja, vi kommer fram, äter, arbetar oss vidare genom folkmassorna och mot kassorna. Betalar för oss och åker, efter ytterligare ett par affärer, hem.

Tror ni jag fick med mig någon stol? Nej, den glömde jag hämta på lagret. Tror ni jag fick med mig någon tavelram på 50x50 cm? Nej. Eller jo. Fast bara så långt att jag hann betala för den. Sedan glömde jag den - om ingen har tagit den (haha) så står den fortfarande kvar på golvet bakom en av kassorna på IKEA i Karlstad.

Ändå fick jag med mig grejer för 1700 kronor. Fan vet hur det gick till...

Usch

Strax före 07.00 i morse. Dags att flytta söderut...

Kolla! Två inlägg på två dagar!

Ibland behövs det. Som nu. Tommy ska inte ostraffat pika mig för att jag förlorade med ett slag i golfen häromkvällen (se hans kommentar på föregående inlägg). Så här kommer ett par bilder som visar vem som är den store golfaren... Den elektroniska kommentatorn berömde mig för min låga score! Hehe... slå 59 slag på 18 hål du! Du är välkommen att försöka när som helst.





Annars har det inte hunnit hända så mycket. Gick upp vid 12.30 idag efter att ha jobbat och nattsuddat i går kväll (kom inte i säng förrän 02.30). Ikväll har jag jobbat igen - en inspektion på en av stadens restauranger. Trist att jobba både fredag och lördag kväll men det blir i alla fall lite extra betalt nästa lön. Får se om det blir något kul för de pengarna eller om jag är förnuftig och sparar dem.

En titt i backspegeln...

...handlar det nästan alltid om när man bloggar, men i det här fallet (fan vad svårt det är att skriva och lyssna på Kent samtidigt... "jag sköt en DJ sent igår"... kommer av mig redan från start...). Alltså, vad jag försökte skriva var att i det här fallet får jag titta cirka en månad in i backspegelns spegelglas. För en månad sedan var vi (jag, Marcus och Marie) i Hälsingland och hälsade på hos Catherine, Mattias och deras son Vincent. Efter fyra veckor på jobbet känns det bra att tänka tillbaka på dagarna i Gnarp.

Jag och Catherine hade, fram till för en månad sedan, aldrig träffat varandra. Efter dagarna i Gnarp känns det som om den vänskap som växt fram genom mailkontakt, MSN, telefon och fotosidan.se höll och förstärktes i detta IRL-test.

Ibland när man får kontakt med någon via nätet och sedan träffas IRL så kan det visa sig att man pratat med en fasad, en yta... det finns viktiga delar som inte visats upp. Som gömts. Kanske för att man inte mår bra i sig själv och skäms för att berätta. Eller för att man styrs av samhällets normer för vad som är normalt, rätt och riktigt. Det är ok, man behöver inte vända ut och in på sig själv. Men de gånger jag träffar på människor som verkligen - till hundra procent - vågar vara sig själva och som skiter i vad andra tycker och gör det de tycker om och tror på trots att det i mångas ögon kanske ses som udda och därmed är Farligt, så känner jag oftast väldigt snabbt väldigt, väldigt starkt för dem.

Du Catherine, och som det visade sig även Mattias, är några av få - mycket få - personer jag känner så för. Jennie - du är en annan. Det finns några till och jag hoppas ni vet vilka ni är. Jag vill inte nämna fler - det vore hemskt att glömma någon (jag är 41 nu, minnet sviker ibland).

Tack snälla Catherine, Mattias och Vincent för de fina dagarna vi fick hos er! Catherine - du har efterlyst lite bilder från Hälsinglandsveckan. Här kommer de! :)

Varför heter det skogsbilväg?

I onsdags fick jag uppleva riktigheten i ett antal ordspråk på bara några timmar.

• Genvägar är senvägar
  
• Du ska inte ropa hej förrän du kommit över ån
  
• Efter regn kommer solsken

En person hade sökt förhandsbesked för att få bygga ett hus på ett ställe ute på landet. Mitt jobb var att skriva ett yttrande om möjligheten att anlägga en enskild avloppsanläggning på platsen. För att kunna göra detta måste man ut och titta på provgropar så att man ser om det material som finns i marken är infiltrerbart eller inte.

Kartan jag drog ut från datorn visade vägen och på pappret så såg den bra ut. Det var den också – till en början. Efter ett tag kom jag ut på en skogsbilväg som skulle leda förbi den plats dit jag skulle. Ok, vägen såg väl inte så där jättebra ut, det fanns en del stora hjulspår men också kanter vid sidan om som man kunde köra upp på och visst såg väl vägen lite bättre ut där framme? Och att backa i en uppförsbacke med stora hjulspår och noll sikt bakåt? Nä, det lockade liksom inte…

Helt plötsligt – på mark som såg relativt bra ut – så stod bilen still. Det gick inte att backa, det gick inte att köra framåt. Sådant där har hänt mig förut, i mitt jobb är det inte så ovanligt att man kör fast i någon snödriva på vintern och för det mesta går det snabbt att hitta någon med en traktor som kan dra upp en. Nu, när bilen stod på en väg som gick längs en avsats i en brant skogssluttning, så hade jag kanske 1,5 km till närmaste samling med hus och jag började gå längs en allt sämre väg tills jag så småningom kom fram.

Vet ni hur svårt det är att få tag på någon med traktor i början av augusti då alla kämpar med att bärga hö? Den enda traktor jag såg hade fått dieselstopp så de som hade den kunde inte hjälpa mig. Däremot tipsade de mig om en lantbrukare cirka 3 km åt andra hållet – förbi min bil och lika långt till som jag redan hade gått. Bara att gå tillbaka. Eller gå, förresten? Då jag vände mig om var himlen alldeles svart och molnen rörde sig snabbt åt mitt håll. Ett rejält åskväder var på väg och jag började springa mot bilen, ner för en lång backe, över en bäck, längs leriga hjulspår och upp för en ännu längre backe. I innesandaler! Då jag kom fram till bilen hade åskvädret hunnit ikapp mig och det fanns inget annat att göra än att sätta sig i bilen och vänta. Regnet vräkte ner, det mullrade rejält och plötsligt slog blixten ner ett par hundra meter från bilen – mindre än en sekund mellan blixt och knall. Att lämna bilen var helt otänkbart.

Efter 45 minuter regnade det fortfarande, men åskan hade upphört och jag kunde promenera till närmsta hus och ringa på ett par kollegor som kom ut till platsen en halvtimme senare. Under tiden fick jag tag på en lantbrukare som lovade hjälpa till om vi inte fick loss bilen. Det fick vi förstås inte så med hjälp av en skogsmaskin – ni vet en sådan där stor sak med två stora hjul och en stor kärra med en stor gripklo på - började vi bogsera bilen uppför backen och längs de stora hjulspår som skogsmaskinen lämnade efter sig. Efter ett par timmars arbete hade vi fått bilen flyttad kanske 300 meter till bättre väg. Hela sidan och underredet var täckt med lera och jag hade halva skogen innanför rutan, eftersom en del granar bestämt sig för att titta in i kupén då jag försökte kika ut under bogseringen.

Provgroparna hann jag inte titta på. Genvägar är senvägar, och även om jag tyckte vägen såg ut att fungera så ska man aldrig ropa hej innan man kommit över ån.

Efter regnet kom solskenet.

Någon som kan förklara varför det heter skogsbilväg om man inte kan köra bil på den?

Semesterveckan i Hälsingland kommer jag att skriva lite om inom kort och en del bilder dyker nog upp också. Men kontrasten mellan semestern och första veckan på jobbet har varit ganska tydlig, för att inte säga övertydlig…