Att både vilja äta kakan och ha den kvar...

...känns som ett väldigt passande uttryckssätt just nu. Jag har precis läst sista ordet i Peter Robinsons deckare En ovanligt torr sommar - den första av hans böcker som översattes till svenska.

Baksidestexten lyder så här:

"För fyrtio år sedan lades den engelska byn Hobb's End under vatten. En ovanligt torr sommar leder emellertid till att de bräckliga huskropparna träder i dagen - och med dem ett kvinnoskelett.

Överkommisarie Alan Banks får, tillsammans med kriminalinspektör Annie Cabbot, den otacksamma uppgiften att identifiera den döda kvinnan. De fascineras av utredningsarbetet som för dem decennier bakåt i tiden.

Vad ingen av dem anar är att en person tror sig sitta inne med lösningen på mordet, en person som hela livet fruktat att sanningen ska uppenbaras och som är beredd att ta med sig den i graven..."

Detta är tveklöst den bästa deckare jag läst. Person-, tids- och miljöskildringarna i boken är fantastiska och jag känner med de personer i krigstidens England som den här boken egentligen handlar om. Ibland glömmer jag bort att jag läser en bok och personerna blir så levande som de någonsin kan bli.

Relationer mellan människor under en svår tid blir viktiga delar av handlingen och sådant som görs av kärlek till andra människor blir till detaljer som får återverkningar för lång tid framöver. Nutid och dåtid beskrivs som parallella historier och de knyts så småningom ihop på ett otroligt snyggt sätt och slutet är ytterst väl genomtänkt...

På sätt och vis önskar jag att jag inte hade läst boken. Då skulle jag fortfarande kunna läsa den för första gången. Då skulle jag fortfarande ha kakan kvar.