Jag märker nästan av det...

...innan jag hör det. Det känns i kroppen - en olycksbådande känsla. Så kommer ljudet - en helikopter närmar sig. Ännu ser jag den inte men jag vet ändå att den kommer att passera över mitt hus på låg höjd. Jag vet vart den ska och jag tycker inte om det. Sjukhuset och helikopterplattan ligger bara någon kilometer bort från mitt hus.

Ända sedan Jessica råkade ut för en bilolycka för två år sedan har jag tyckt illa om det här ljudet. Jag vet hur det gick för henne - det gick inte alls som det borde ha gjort. Jag kommer ihåg att jag stod och tittade ut genom vardagsrumsfönstret den dag de bestämde sig för att skicka henne med helikopter till Uppsala. Jag såg helikoptern lyfta, jag hörde ljudet, jag minns att jag tyst för mig själv önskade henne lycka till. Det hjälpte inte. Sedan dess hatar jag ljudet.

Jag har haft tre vänner eller nära bekanta som omkommit i trafikolyckor. En arbetskamrat på Volvo blev ihjälkörd på väg hem från en fest. Det var 1987. Några år senare, den 12 mars 1992, dog en av mina klasskamrater från Biologlinjen i den stora spårvagnsolyckan i Göteborg. Och så Jessica - den 19 december 2005.

Även om jag inte varit närmast berörd (men vid Jessicas olycka ändå tillräckligt nära), så vet jag hur illa det drabbar de som blir kvar. Jag vet att det som står som en notis i tidningen har en lång och plågsam fortsättning och att den fortsättningen aldrig tar slut. Jag vet att samtidigt som man gör något så trivialt som att äta kåldolmar på stadshotellet (det gjorde jag då Jessica krockade) eller spelar golf på X-boxen (som ikväll då helikoptrarna, för de var flera, passerade) så händer sådant som inte borde få hända och som för alltid påverkar den det händer, och, i det mest tragiska fallet, de som blir kvar.

Jag borde tycka om ljudet av helikoptrarna, för det innebär ju trots allt att det finns någon som försöker hjälpa de som råkat illa ut. Men... jag är för påverkad av känslan av att det inte alltid går som man vill. Jag tycker så illa om maktlösheten. Medan livet pågår som vanligt för de flesta, med alla bagatellartade problem, så...

Jag vet att jag inte kan göra något åt det. Jag tycker bara illa om slumpen, hjälplösheten och meningslösheten i vissa saker.

Undrar vad som hände ikväll? Undrar hur det går? Hur går det för de anhöriga? Hur kunde det som hände hända samtidigt som jag blev glad för en birdie på golfspelet?