Vad är väl...

...en tvådagarskonferens om bajs... den kan vara skittråkig... och dödstrist... och... och alldeles underbar! Eller så kan den vara det förstnämna. I två dagar har jag hört hur man kan ta hand om skit. Infiltrationer, markbäddar, ny avloppslösningar, filter, byggteknik, framtidsmöjligheter, nya allmänna råd från Naturvårdsverket... vissa saker var bra... sådana som jag har praktisk nytta av i jobbet. Men mycket var också sövande.

När någon av mina arbetskamrater eller jag kommer tillbaka från en konferens så brukar den första frågan vara "hur var maten"? Sällan får man höra att den var trist, men på den här konferensen hade man misslyckats. Lunchen dag ett var visserligen bra, men sen verkade de ha bytt ut kocken mot... ja, fan vet vad... men jag menar - varför serverar man tsatsiki ihop med mimosasallad, kassler, lax och kall pasta? Och till det rödvin??? Hmmm... dessutom fick vi lax till lunch... (ja, jag vet, dagens i-landsproblem).

Och varför kan inte SJ någonsin komma fram i tid? På väg till Linköping var det byte i Katrineholm. Där fick vi veta att tåget vi skulle byta till hade fått fel vagnar med sig och därför var det miiinst en halvtimme sent (= säkert det tredubbla om man översätter SJ-svenskan till passagerarsvenska). Tack vare en snäll tågvärd på X2000 mot Malmö så fick vi (mot alla regler) åka med det tåget i stället och kom på så sätt i tid i alla fall. På hemvägen hade det första tåget vi skulle åka med fått stanna på vägen för att tåget före hade fått stopp. De fick ta upp passagerarna från det tåget med försening som följd. Som tur var hann vi med bytet i Katrineholm så jag kom hem på utsatt tid. Men: hur svårt kan det vara att på egen räls, utan korsningar och utan väghinder som traktorer och lastbilar, komma i tid?

Nåja... har man bara fått smälta intrycken ett par dagar så var det kanske en bra konferens ändå. Och Linköping var vackert!