På't igen!

Att det ska vara så himla svårt? Varför är det lättare att välja en kortsiktig, liten belöning än en långsiktig, stor vinst? Jag skulle kunna skylla på att jag mått dåligt under en längre tid och att jag behövt muntra upp mig, men det där är en alltför lättköpt förklaring.

Det handlar förstås om vikten igen. Ok, den går inte upp (så mycket) och det är bra men den går inte ner heller och det är dåligt. DÅLIGT!

Jag kan alla argumenten för. Det finns egentligen inga argument mot. Så nu tar jag tag i det här igen och det började med en promenad till jobbet i morse och det kommer att bli en promenad hem igen på lunch. Två kilometer varje gång. För att det är skönt. För att jag sparar bensin. För att jag hör fåglarna sjunga, vilket är ett trevligare ljud än en susande fläkt som gör allt för att skapa en glugg i imman på bilrutan. För att jag hinner se våren i en hastighet av fem kilometer per timme stället för att åka förbi den i en hastighet av 50 kilometer per timme.

Jag ska äta nyttigt under veckorna och unna mig något extra under helgen i stället för att som nu unna mig något extra varje gång jag tänker tanken. Jag unnar mig så mycket extra att det inte upplevs som något extra utan mer som något normalt...

Det jag kommer att vinna är:

• mindre astma (den är inte så kul och jag tror inte att det bara beror på Ronja)
• mindre ont i mina knän
• mindre trötthet och mer ork
• bättre kondition och koncentration
• mindre risk för dyra tandläkarräkningar
• mer pengar över till verkligt roliga saker (foto och resor)
• mindre risk för andra sjukdomar
• jag blir en roligare pappa till Marcus
• tillfredsställelse över att nå ett mål som jag kämpat länge för att nå

Det finns massor av fler vinster, men de som jag nämnt nu borde räcka långt som motivation. Det enda jag förlorar är den kortsiktiga sockerkicken. Den kan jag vara utan. Den och den efterföljande tröttheten...