Ställer mig i fy-skämslådan ett tag...

...kanske hela dagen.

Jag lämnade Marcus på förskolan i morse, precis som alla andra dagar de veckor jag har honom hos mig. Varje morgon när han tagit av sig ytterkläderna och vi har gått in till de andra så ger vi varandra ett par kramar (en på varje kind) och en puss. Sedan går Marcus och ställer sig vid en altandörr för att vinka på mig då jag går bort till bilen.

I morse då vi gick från bilen mot förskolan sa jag till honom att det börjar bli så mörkt ute att jag knappt ser honom när han står där bakom fönstret. "Men jag ser dig", sa han, "men du måste skynda dig ut så att jag inte behöver vänta så länge". "Vi behöver inte vinka om du inte vill", sa jag. "Jo, det vill jag", sa han. "Varje dag".

När vi kom in och han hade tagit av sig ytterkläderna så fick han de vanliga kramarna och pussen och jag frågade om han skulle vinka. Det skulle han så han gick mot altandörren. Själv gick jag och satte på mig skorna, kollade så att han hade fått med sig sin frukt och att den låg på hans plats ute i entrén. Jag tänkte på hur stor han blivit och hur avlägsen den tiden då han inte fanns kändes. Den tiden då jag bodde i Mellerud.

Helt plötsligt befann jag mig i bilen. Jag hade inte vinkat en enda gång och jag vet att han, medan jag gick mot bilen, stod där och väntade på att jag skulle göra det ända tills jag försvann utom synhåll. Jag är säker på att han blev ledsen. Försökte vinka från bilen, men ser inte jag honom på hundra meters avstånd så ser inte han mig. Det spelar liksom ingen roll hur mycket jag vinkar.

Jag kommer att känna mig som en skit hela dagen. Det spelar ingen roll att jag vet att det går över och att han kommer att ha roligt. Jag svek honom och jag hatar verkligen att svika honom...

*kliver i fy-skämslådan*