Årskrönika

Välkomna, välkomna ska ni vara till Hans Svenssons årskrönika. I soffan här har vi med oss huvudpersonen själv – Hans Svensson. Ja du Hans, det har varit ett händelserikt år med mycket upp- och nedgångar. Hur summerar man ett sådant år?

Det är svårt, helt klart… kommer att tänka på sången Höga berg och djupa dalar, ska jag sjunga lite av den kanske? Jag har en fantastisk sångröst!

Eh, njae… tack men nej tack kanske vi får säga, programtiden räcker inte till för sådana utsvävningar. Om vi går tillbaka till början på året, hur var det då? Du hade en dålig inledning, kan man kanske säga…

Hmmmpf! Jo, i början av säsongen så handlade ju det mesta om depressionen och om viljan men oförmågan att få äktenskapet att komma på rätt köl. Jag har sagt det tidigare – vi fick en bra karta att följa av vår familjerådgivare, men vi förstod inte kartsymbolerna och hittade därför inte rätt till målet.

I mars beslutade ni att gå åt var sitt håll, hur påverkade det dig?

Man kan nog säga att det påverkade mig för resten av säsongen. Är det säkert att jag inte får sjunga lite?

Ja, helsäkert!! Hur påverkade det dig?

På många sätt. Perioder med stor sorg över misslyckandet blandades med glädje över mitt nya förhållande med Marie. Hon har verkligen stöttat mig och jag har också flera goda vänner som jag inte vet hur jag skulle ha klarat mig utan. Spelet under försäsongen gick ofta bra offensivt sett, men ibland hade jag svårt att upptäcka tacklingar bakifrån och från sidan och vid flera tillfällen fick jag bäras ut på bår… en del försök till snygga passningar resulterade i baklängesmål, men det är väl sådant man får räkna med.

Vi känner ju alla till att det rent yrkesmässigt inte har fungerat så lysande. Hur har det fungerat på fritiden?

Den har betytt mycket – bland annat så gjorde jag, Marcus och Marie en resa till Catherine och Mattias Dahlgren och deras son Vincent i slutet av juli och början av augusti. De bor i Gnarp. Underbara människor! Viljan att börja med studiofotografering växte stort under det besöket och idag har jag planer på att skaffa lite av den utrustning som krävs. De kommer förresten och hälsar på i Arvika till sommaren – det ser jag fram emot!

Det har blivit en del festande?

Det där är ondskefulla rykten!! Vi har haft några fester med grillning och trevlig gemenskap på min altan, men det är aldrig någon som kräkts. Eller jo, förresten, men jag tänker inte lämna ut Therese så jag säger inget. Den 29 februari 2008 blir det en kombinerad Hall of fame-fest och skottårsfest. Det ska bli kul! Alla som brukar vara med är välkomna!

Höstsäsongen, vad har du för tankar kring den?

Tja, jag drog ju ner på de anabola och det gjorde att jag fick lite svängningar i humöret. Det var svårt att hitta rätt väg i mörkret. Kan jag få vinka till Marie, förresten? Hon sitter nog framför skärmen och tittar på mig nu?

Jaja, vinka då för helvete! Sen kan du fortsätta berätta och håll dig till ämnet!

Vafan, vill du ha stryk eller? Muckar du?

Snälla, sätt dig ner, du kommer ur bild om du ställer dig upp!

Jaha… jaja… det är ju inte bra. Jo, alltså, humöret gick upp och ner men på något vis så tycker jag att allting samtidigt gick framåt. När jag helt slutade med de anabola så gick jag ner mig igen, men jag tror att jag ser över kanten på hålet nu och även om det fortfarande känns jobbigt stundvis, så blir stunderna allt kortare.

Ja, det låter ju jävligt bra, hörrudu… och hur ser du på framtiden då? Nästa säsong?

Jag ser framåt med tillförsikt. Mina erfarenheter kommer jag alltid att bära med mig, fina minnen såväl som svåra och jobbiga. Men jag kommer att sätta upp nya mål för 2008. Satsa mer på eget välbefinnande... försöka orka med mer, både för min egen skull, men också för Marcus, Maries och för jobbets skull. Undvika människor som ger mig så lite som du. Herregud, är inte den här tråååååkiga intervjun slut snart? Och står inte Sveriges Television för slipsar då man är i TV? Hade de ingen snyggare till dig?

Jodå, jag tycker vi avslutar intervjun här. Hallå? Kan någon ta ut den här idioten ur studion innan jag gör något riktigt dumt?



Tack alla vänner för i år! Gott Nytt År till er alla!

Kramar från Hans

Melodi: Här kommer Pippi Långstrump

God Jul alla vänner
Varenda kotte som jag känner
Nu ska jag äta julmat
Tjolahej tjola hoppsan sa

De e inte illa
Jag äter skinka, korv, och silla'
Men jag gillar inte lutfisk
Tjolahej tjolahoppsan sa

Refr:

Och här kommer mer av gröten
Tjolahej tjolahopp, de va inte bra
Julgröt är till för tomtar
Det vill jag inte ha!

Sen ska vi öppna klappar
Kanske någon i golvet tappar
Något som då krossas
Tjolahej tjolahoppsan sa

Se på Kalle Anka
När denna sura anka vanka
Av och an i djungeln
Tjolahej tjolahoppsan sa

Refr:

I morr'n ska vi klappar byta
säkert köa i nån stor affär
Äta mer från skål och gryta
Jag slutar sjunga här

God Jul på er alla vänner! :)

Jag märker nästan av det...

...innan jag hör det. Det känns i kroppen - en olycksbådande känsla. Så kommer ljudet - en helikopter närmar sig. Ännu ser jag den inte men jag vet ändå att den kommer att passera över mitt hus på låg höjd. Jag vet vart den ska och jag tycker inte om det. Sjukhuset och helikopterplattan ligger bara någon kilometer bort från mitt hus.

Ända sedan Jessica råkade ut för en bilolycka för två år sedan har jag tyckt illa om det här ljudet. Jag vet hur det gick för henne - det gick inte alls som det borde ha gjort. Jag kommer ihåg att jag stod och tittade ut genom vardagsrumsfönstret den dag de bestämde sig för att skicka henne med helikopter till Uppsala. Jag såg helikoptern lyfta, jag hörde ljudet, jag minns att jag tyst för mig själv önskade henne lycka till. Det hjälpte inte. Sedan dess hatar jag ljudet.

Jag har haft tre vänner eller nära bekanta som omkommit i trafikolyckor. En arbetskamrat på Volvo blev ihjälkörd på väg hem från en fest. Det var 1987. Några år senare, den 12 mars 1992, dog en av mina klasskamrater från Biologlinjen i den stora spårvagnsolyckan i Göteborg. Och så Jessica - den 19 december 2005.

Även om jag inte varit närmast berörd (men vid Jessicas olycka ändå tillräckligt nära), så vet jag hur illa det drabbar de som blir kvar. Jag vet att det som står som en notis i tidningen har en lång och plågsam fortsättning och att den fortsättningen aldrig tar slut. Jag vet att samtidigt som man gör något så trivialt som att äta kåldolmar på stadshotellet (det gjorde jag då Jessica krockade) eller spelar golf på X-boxen (som ikväll då helikoptrarna, för de var flera, passerade) så händer sådant som inte borde få hända och som för alltid påverkar den det händer, och, i det mest tragiska fallet, de som blir kvar.

Jag borde tycka om ljudet av helikoptrarna, för det innebär ju trots allt att det finns någon som försöker hjälpa de som råkat illa ut. Men... jag är för påverkad av känslan av att det inte alltid går som man vill. Jag tycker så illa om maktlösheten. Medan livet pågår som vanligt för de flesta, med alla bagatellartade problem, så...

Jag vet att jag inte kan göra något åt det. Jag tycker bara illa om slumpen, hjälplösheten och meningslösheten i vissa saker.

Undrar vad som hände ikväll? Undrar hur det går? Hur går det för de anhöriga? Hur kunde det som hände hända samtidigt som jag blev glad för en birdie på golfspelet?

Helvetes förbannade paketjävlar!

Jag fullkomligt hatar att slå in paket och det beror på att jag är totalt värdelös på det. Jag är den ende i hela världen som ger intrycket av att slita upp paketen när jag faktiskt försöker få ihop dem. Bästa musikval till just Hans Svenssons årliga julklappsinslagning är förmodligen Svordomsvisan från Magnus och Brasses krogshow Varning för barn från 1976.

"Och i klassen fulaste inslagning går priset till... jag har det här i kuvertet... priset går till Hans Svensson i Arvika"!

"Och som vinnare i klassen "fulaste rosett" vinner... hmmm... det måste vara något fel... hallå, ska det stå så här... jaha... ja, det är faktiskt Hans Svensson i Arvika igen.

"Och priset för flest antal svordomar per paket går till... haha... det här är ju inte klokt... priset går till Hans Svensson, fortfarande från Arvika".

Nå Hans, hur känns det så här efter ett äkta hattrick?

- Jodå, jag hade lite oflyt med ett par paket mitt i tävlingen, där jag lyckades få av ett par tejpbitar från rullen utan att de klibbade ihop... där trodde jag nästan att jag skulle bli utslagen, men det klarade sig. Resten av tejpbitarna fastnade lite varstans och jag fick till en hel del fina svordomar, tycker jag.

Har du tränat hårt?

- Nej, faktiskt inte. Det sitter i ryggmärgen det mesta. Bara en sådan sak som att klippa av en bit papper som precis inte räcker runt paketet - jag menar, fyra gånger i rad på samma paket... det är rutin, skulle jag vilja påstå.

Vilken är din särskilda styrka, tycker du?

- Jadu... svårt att säga... jag är rätt bra på att få knuten på snöret som ska sitta runt paketet på fel sida. Sen brukar flärparna som man viker in på paketets sidor bli olika långa, det är verkligen skitfult och något som domarna tittar rätt mycket på...

Vad ser du fram mest emot nu under julen?

- Öhhh... Kalle Anka?

Och där ber vi att få tacka Hans Svensson från Arvika, som segrade stort i SM i fula paket 2007. Över till nästa inslag.

Man borde...

...för sin egen skull vara förbehållslöst ärlig och lämna ut sig själv totalt till varje människa man möter. Varenda människa går omkring med spärrar som säger att "det och det och det kan jag inte berätta för någon - de skulle tro att jag är knäpp".

Och? Vad fan gör det? Vad kan hända mer än att de faktiskt anser att du är knäpp? Du behöver inte ägna dem en tanke mer i hela ditt liv, du kan välja bort alla människor som inte passar dig. Kvar blir de som respekterar det du står för - de kanske inte delar din åsikt, men de accepterar att du har den. Med människor som du öppnat dig helt för och som inte skräms iväg av det du står för kan du slappna av. Kasta alla fasader. Prata fritt. Slippa lägga energi på att ständigt ligga på försvarsnivå DEFCON 3. Få människor klarar av detta till hundra procent, men jag önskar att jag vore en av dem som gjorde det. Några av mina vänner känner mig bättre än andra, men jag har fortfarande sidor som ingen mer än jag själv vet något om.

Tänk er följande frågor och svar (som skulle kunna vara mina åsikter men som inte nödvändigtvis är det):

Fråga eller påstående: Visst är det hemskt med krig, tycker du inte det?
Svar: Nej, inte alls. I det stora hela behöver faktiskt världens befolkning minskas med ett par miljarder människor, så... fram för fler krig, hahaha, bara inte här men i Kina kanske? Eller Indien? Eller varför inte Kina mot Indien?

Fråga eller påstående: Missionären är allt världens bästa ställning!
Svar: Nej, fy fan... bakifrån så man slipper se in i ögona på den som ligger under en, det går väl an. Annars är jag mest inne på det här med blöjsex faktiskt, har du provat det? Och hundar. Eller blöjsex och hundar samtidigt. *suckar lustfyllt*

Fråga eller påstående: Bonde söker fru är ett himla trevligt TV-program, tycker jag!
Svar: Du är ju för fan inte klok! Bönder ska fan inte ha några fruar! Då blir de ju fler ju! Nej, jag tycker inte om bönder och jag kommer att skratta mig trött den dag som all åkermark är planterad med skog. Eller omgjord till golfbanor. Skit samma, bara bönderna försvinner.

Kanske inte så populära åsikter. Provokativa. Knäppa, sjuka och därför faaaarliga! Vem vill anses vara knäpp, sjuk och farlig? Bäst att gömma sig. Vara på sin vakt. Inte våga lita på människor. Kanske skaffa sig en pistol? Bara utifall att?

Att öppna sig så mycket man vågar för vänner man lärt sig lita på är ett steg på vägen till att slippa gömma sig. Ett litet steg mot att få riva en del av sina skydd och barriärer. Låta folk få titta in lite över kanten, fast bara lite.

Jag önskar jag kunde riva den jävla muren helt. Jag är trött på att vissa stunder inte få vara mig själv som den jag verkligen är. Jag skulle känna oerhört stor respekt för den människa som vågade vara helt naken och ärlig mot mig. Och då menar jag verkligen helt naken och ärlig...

Klappat men inte klart!

Nu har jag antagligen fått tag på de julklappar som jag behöver få tag på i år. Återstår lite impulsköp, som kan göras när som helst och de känns mer som en kul grej än som ett måste. Puh! Då var man klar då. Eller? Nääää...

Jag måste:

- gå till banken och fixa med lagfarten på huset (jag ska bara hitta de papper jag behöver först)

- göra ytterligare någon kvällsinspekton för jobbets räkning (men jag får inte betalt förrän i januari)

- göra klart i hallen (helst före städningen som kommer längre ner i listan)

- koka knäck (som kommer att bli seg efter några timmars kokande men aldrig så seg att den stelnar och den kommer säkert att rycka ut någon lagning då jag tuggar på den och jag som precis har rotfyllt färdigt en tand och...)

- julstäda (vilket fånigt påhitt, jag städade ju förra julen)

- slå in sju paket till (eftersom jag inte orkade stå och vänta på att en stressad leksaksaffärsanställd skulle slå in dem framför en allt längre kö med julklappshysteriska människor)

- klä in ett slags plastträd med olikfärgade kulor och glittrande snören (en lika underlig tradition som midsommarstången)

- griljera en skinka (men innan dess måste jag göra rent ugnen som luktar konstigt av bränd, förkolnad fisk sedan några veckor tillbaka)

- lämna in min dumma mobiltelefon på reparation (om jag hittar kvittot)

- äta ett julbord (förhoppningsvis utan att bli sjuk)

- hjälpa Marie att flytta och att hämta grejer på IKEA (vilket i och för sig är kul)

- skriva och skicka julkort (kanske, jag är inte så mycket för det där med julkort)

- varva ner (på några dagar ska man ställa om från juleid till julefrid och det där brukar aldrig fungera)

Fast jag tycker - tro det eller ej - att det är kul med jul, men jag är rätt glad att den inte varar fram till påska! :)

Att gå i väntans tider...

...kan innebära att man väntar på besök nummer 1000:

Det bör infalla måndagen den 17 december, om man ska tro statistiken. Fast egentligen är det redan uppnått, eftersom jag bloggat sedan februari i år, men bara haft statistik på sidan från den 15 oktober. Men ändå...

Varför vill jag hålla koll på sådant här? Varför är det viktigt? Är det viktigt? Vill jag veta att jag syns? Varför då? Skriver jag för min egen skull eller för andras? Eller är det så att jag skriver så att andra kan läsa det, fast för min egen skull?

Jag tror att det är så. Jag tror att jag vill veta att det finns några där ute som tycker att mitt dravel är läsvärt. Att några av er läser det jag skriver vet jag ju, eftersom ni kommer med kommentarer. Men det finns en del återkommande besökare som inte lämnar några spår efter sig annat än i statistiken. Inte så att jag kan se vem det är, men jag kan sluta mig till att några av er gör återbesök.

Det gör inget att ni inte kommenterar. Statistiken visar att ni finns där ändå. Det är därför jag har den, tror jag. För att få veta att jag delar med mig av mina tankar till andra. För att veta att jag får visa vem jag är och därmed tro att jag finns en smula mer än vad jag gör - för övrigt en helt felaktig tanke eftersom jag finns lika mycket oavsett om någon annan ser det eller inte.

Fast det vore kul med ett hej och kanske en diskussion - jag tycker om att diskutera och andras tankar ger mig mycket! :)

Jag skriver alltså så att andra kan läsa det, fast i slutänden är det nog mest för min egen skull. Inte så mycket för att påverka andra som för att få influenser, tankar, nya idéer och sätt att se på livet.

U-båtar kallades de som på den vanliga telefonens glansdagar ringde Heta Linjen för att bara lyssna på de som pratade med varandra. Finns det någon u-båt på min blogg som vågar säga "ping"? Som vågar heja och ge mig något nytt att fundera på?

Julkort...

...är för många enda årliga kontakten med vänner som man i övrigt nästan inte har någon kontakt med. En metod för att döva ett dåligt samvete. Där vill jag inte hamna.

Jag har några vänner som jag inte hört av mig till på länge. Inte för att jag inte vill utan för att jag har haft för mycket annat omkring mig. För att jag haft för många måsten, för att jag fått för lite sömn och för att jag tänkt för många, men nödvändiga, tankar.

AE, du trevliga båtägare i Stockholm: då det blir lite lugnare ska jag skriva ett långt brev till dig.

AW i Vallentuna - du som gett mig massa trevliga funderingar om bilder, du ska också få ett långt brev. Jag har dessutom en bild som du tagit i tankarna just nu - den har jag lovat ge mina synpunkter på och det tänker jag hålla.

CD i Gnarp - du ska ta mig fan få ett telefonsamtal inom kort och håll koll på brevlådan den närmaste tiden för det kan hända att det dyker upp en helt oemotståndligt sjuk sak där snart!

JO, som jag utbytt så många tankar med och som bor på en ö i Stockholms skärgård tillsammans med sin man, dotter och 6 älsklingar på fyra ben var: tre som låter vov och tre som låter mjää. Jag skulle gärna utbyta fler tankar, det vet du! :)

ÜN i Tallin, Estland - det är ingen idé att jag skriver något till dig här för du kan ju inte svenska och jag kan max 20 ord på estniska, så... det får bli ett mail på engelska till dig i stället. Kanske gör jag och några till en fototur till Tallin nästa vår - guidar du då? (Här har jag redan glömt bort att du inte kan svenska så hur ska du kunna svara på den frågan)? Jag behöver i alla fall en guide eftersom jag inte har varit i Tallin sedan 1994.

TJ i Arvika - dig umgås jag så mycket med så där har jag inget dåligt samvete alls. Särskilt inte som du dängt mig i golf på X-boxen varenda gång vi spelat den sista tiden...

TN i Torsby/Uddevalla - liiiite dåligt samvet börjar smyga sig in där även om vi pratas vid ibland och tjôtar via våra och andras bloggar. Hur mår du idag? Bättre? Är du hemma eller på jobbet?

Puh! Sköööönt! Då har man dövat lite dåligt samvete och kan återgå till viktiga saker som att titta på TV, dammsuga, pilla navelludd och andra oemotståndliga fritidsintressen.

Kram till er alla! Skönt att ni finns!

Morgonsur

Marcus har varit sjuk i helgen. 40 graders feber, så det blev en halv dags VAB i fredags och hela dagen igår. Fick ingenting gjort på hela helgen (förutom en stunds fotografering på lördagen). Sommardäcken sitter fortfarande kvar på bilen. Det ser ut som hej kom och hjälp mig hemma. Två barn ringde på dörren igår - de skulle lämna jultidningar jag beställt och Ronja skällde ut dem så till den milda grad att de nog aldrig vågar ringa på igen. Inte fick de några pengar heller, för vem fan har pengar på sig nu för tiden? Kan de inte skicka med ungarna en kortläsare? De får komma tillbaka idag så ska jag försöka komma ihåg att ta ut pengar från kontot.

Igår var det dags för rotfyllning del 2. Mellan den och "kvartssamtal" om Marcus på dagis hann jag nätt och jämt handla två julklappar - de första för i år. När jag ska handla resten vet jag inte för nu ska jag jobba 11 dagar i rad. Tisdag, onsdag, torsdag, fredag, lördag, söndag, måndag, tisdag, onsdag, torsdag och fredag. Yippie.

I morse ville Marcus inte alls ta på sig varma kläder. Sent iväg alltså och när jag kom ut satt isen som berget på bilens rutor. Därför kom jag tjugo minuter senare till jobbet än vanligt. Det är mycket för mig som måste jobba igen all tid de veckor jag inte har Marcus. När jag skulle låsa in mina ytterkläder insåg jag att nyckeln till klädskåpet låg kvar hemma.

Nu sitter jag på jobbet utan min sedvanliga kaffekopp för sockret är slut och jag glömde ta med mig nytt.

Julstämning? Jag? Nääääää.....