En titt i backspegeln...

...handlar det nästan alltid om när man bloggar, men i det här fallet (fan vad svårt det är att skriva och lyssna på Kent samtidigt... "jag sköt en DJ sent igår"... kommer av mig redan från start...). Alltså, vad jag försökte skriva var att i det här fallet får jag titta cirka en månad in i backspegelns spegelglas. För en månad sedan var vi (jag, Marcus och Marie) i Hälsingland och hälsade på hos Catherine, Mattias och deras son Vincent. Efter fyra veckor på jobbet känns det bra att tänka tillbaka på dagarna i Gnarp.

Jag och Catherine hade, fram till för en månad sedan, aldrig träffat varandra. Efter dagarna i Gnarp känns det som om den vänskap som växt fram genom mailkontakt, MSN, telefon och fotosidan.se höll och förstärktes i detta IRL-test.

Ibland när man får kontakt med någon via nätet och sedan träffas IRL så kan det visa sig att man pratat med en fasad, en yta... det finns viktiga delar som inte visats upp. Som gömts. Kanske för att man inte mår bra i sig själv och skäms för att berätta. Eller för att man styrs av samhällets normer för vad som är normalt, rätt och riktigt. Det är ok, man behöver inte vända ut och in på sig själv. Men de gånger jag träffar på människor som verkligen - till hundra procent - vågar vara sig själva och som skiter i vad andra tycker och gör det de tycker om och tror på trots att det i mångas ögon kanske ses som udda och därmed är Farligt, så känner jag oftast väldigt snabbt väldigt, väldigt starkt för dem.

Du Catherine, och som det visade sig även Mattias, är några av få - mycket få - personer jag känner så för. Jennie - du är en annan. Det finns några till och jag hoppas ni vet vilka ni är. Jag vill inte nämna fler - det vore hemskt att glömma någon (jag är 41 nu, minnet sviker ibland).

Tack snälla Catherine, Mattias och Vincent för de fina dagarna vi fick hos er! Catherine - du har efterlyst lite bilder från Hälsinglandsveckan. Här kommer de! :)

Varför heter det skogsbilväg?

I onsdags fick jag uppleva riktigheten i ett antal ordspråk på bara några timmar.

• Genvägar är senvägar
  
• Du ska inte ropa hej förrän du kommit över ån
  
• Efter regn kommer solsken

En person hade sökt förhandsbesked för att få bygga ett hus på ett ställe ute på landet. Mitt jobb var att skriva ett yttrande om möjligheten att anlägga en enskild avloppsanläggning på platsen. För att kunna göra detta måste man ut och titta på provgropar så att man ser om det material som finns i marken är infiltrerbart eller inte.

Kartan jag drog ut från datorn visade vägen och på pappret så såg den bra ut. Det var den också – till en början. Efter ett tag kom jag ut på en skogsbilväg som skulle leda förbi den plats dit jag skulle. Ok, vägen såg väl inte så där jättebra ut, det fanns en del stora hjulspår men också kanter vid sidan om som man kunde köra upp på och visst såg väl vägen lite bättre ut där framme? Och att backa i en uppförsbacke med stora hjulspår och noll sikt bakåt? Nä, det lockade liksom inte…

Helt plötsligt – på mark som såg relativt bra ut – så stod bilen still. Det gick inte att backa, det gick inte att köra framåt. Sådant där har hänt mig förut, i mitt jobb är det inte så ovanligt att man kör fast i någon snödriva på vintern och för det mesta går det snabbt att hitta någon med en traktor som kan dra upp en. Nu, när bilen stod på en väg som gick längs en avsats i en brant skogssluttning, så hade jag kanske 1,5 km till närmaste samling med hus och jag började gå längs en allt sämre väg tills jag så småningom kom fram.

Vet ni hur svårt det är att få tag på någon med traktor i början av augusti då alla kämpar med att bärga hö? Den enda traktor jag såg hade fått dieselstopp så de som hade den kunde inte hjälpa mig. Däremot tipsade de mig om en lantbrukare cirka 3 km åt andra hållet – förbi min bil och lika långt till som jag redan hade gått. Bara att gå tillbaka. Eller gå, förresten? Då jag vände mig om var himlen alldeles svart och molnen rörde sig snabbt åt mitt håll. Ett rejält åskväder var på väg och jag började springa mot bilen, ner för en lång backe, över en bäck, längs leriga hjulspår och upp för en ännu längre backe. I innesandaler! Då jag kom fram till bilen hade åskvädret hunnit ikapp mig och det fanns inget annat att göra än att sätta sig i bilen och vänta. Regnet vräkte ner, det mullrade rejält och plötsligt slog blixten ner ett par hundra meter från bilen – mindre än en sekund mellan blixt och knall. Att lämna bilen var helt otänkbart.

Efter 45 minuter regnade det fortfarande, men åskan hade upphört och jag kunde promenera till närmsta hus och ringa på ett par kollegor som kom ut till platsen en halvtimme senare. Under tiden fick jag tag på en lantbrukare som lovade hjälpa till om vi inte fick loss bilen. Det fick vi förstås inte så med hjälp av en skogsmaskin – ni vet en sådan där stor sak med två stora hjul och en stor kärra med en stor gripklo på - började vi bogsera bilen uppför backen och längs de stora hjulspår som skogsmaskinen lämnade efter sig. Efter ett par timmars arbete hade vi fått bilen flyttad kanske 300 meter till bättre väg. Hela sidan och underredet var täckt med lera och jag hade halva skogen innanför rutan, eftersom en del granar bestämt sig för att titta in i kupén då jag försökte kika ut under bogseringen.

Provgroparna hann jag inte titta på. Genvägar är senvägar, och även om jag tyckte vägen såg ut att fungera så ska man aldrig ropa hej innan man kommit över ån.

Efter regnet kom solskenet.

Någon som kan förklara varför det heter skogsbilväg om man inte kan köra bil på den?

Semesterveckan i Hälsingland kommer jag att skriva lite om inom kort och en del bilder dyker nog upp också. Men kontrasten mellan semestern och första veckan på jobbet har varit ganska tydlig, för att inte säga övertydlig…