Skillnaden

Tystnaden ersatte närvaron
Glädjen byttes mot ilska
Motivationen dödades av håglösheten
Det vita täcktes av svart

Det jag borde gjort och som hade varit bra för mig
gjorde jag, fast tvärtom
Se där är resultatet av skillnaden
Mellan en hel och en halv och ingen hjälp alls

Varför kan jag inte ta tag i saker och ting? Vad är det som fattas? Varför styr jag åt höger när jag borde styra åt vänster? Varför är jag självdestruktiv? Beror allt på frånvaron av den sista halvan av tabletten jag tagit så länge? Vad är jag då? Är det sådan här jag ska vara? Är det här jag? Vem var jag då de senaste 15 månaderna?

Jag ska ta mig igenom det här. I någon sekund den här helgen kände jag en underbar frihetskänsla i att inte medicinera bort mina tankar längre. Som att jag behöver gå igenom det som är svårt och inte mer skjuta det framför mig med tabletternas hjälp. Kanske har jag ork att ta tag i det nu - för 15 månader sedan hade jag det inte. Nu måste jag ta hand om mig.

Mitt största problem är att jag alltid får dåligt samvete om jag vet att jag gör någon annan ledsen. Det är en ständig balansgång mellan att inte vara orsak till något sådant och att inte unna mig själv det jag borde unna mig. I slutänden handlar det om att ta vara på livet. Jag tycker inte att jag gör det. Jag vet fortfarande inte vad jag vill. Jag vet fortfarande inte vart jag ska. Men jag ska försöka ha roligt på vägen, vart den än bär.

Ingen anledning till oro.