Hans tankbank

lördag 8 mars 2008

Nytt försök i studion...

tisdag 4 mars 2008

Åh, vad det är synd om mig!

Igår, vid 13.30 ungefär, så nös jag. Jag är allergisk, så det är inget ovanligt i och för sig, men resultatet av nysningen var oväntat. Jag sträckte en muskel i min vänstersida, bak mot ryggen liksom. Jäklar vad ont det gjorde! Och vilken effekt det har...

Helt plötsligt börjar man inse att musklerna i kroppen gör en massa saker i smyg. De fungerar utan att märkas liksom. Följdaktligen känner jag mig just nu väldigt tacksam för alla de dagar som man faktisk kan ta sig i och ur bilen utan att det gör rejält ont. För alla de dagar som man faktiskt kan ta sig i och ur sängen utan problem. För alla de dagar som man, som allergiker, faktiskt kan snyta sig med mer kraft än ett vanligt andetag och för de dagar som man vågar nysa så där uppfriskande rejält och ohämmat...

Utbrister med jämna mellanrum i stönanden och "ah-rop". Men jag har ju talat om för alla hur synd det är om mig just nu så det är ingen som undrar vad jag håller på med...

torsdag 28 februari 2008

Kuggad...

Sådant här gillar jag! På väg hem från ett ärende passade jag på att lägga en liten stund av lunchen på ett av mina

favoritställen - det låg ändå på vägen och solen sken och gav ett sådant där härligt ljus som man bara måste utnyttja...

Kuggarna är en del av maskineriet i en svängbar kran som för länge sedan gjorde sitt sista lyft. Jag tror att just den här kranen användes för att lyfta timmer ur sjön.

Jag gillar det grafiska och kontrastrika i motivet.

Bilden är sepiafärgad för jag vill behålla en rostig känsla i den trots att all annan färg är borttagen. Jag tycker att man får fram det grafiska mer om man håller sig till få färger.

måndag 25 februari 2008

Talfel...

...verkar vara trendigt just nu, i alla fall i TV-reklamen. Jag tycker mig märka det på vart och vartannat reklaminslag. Ett hopplöst ämne för bloggen, kan man tycka, och... ja, det är ett hopplös ämne. Det går inte att låta i bloggen.

Något man ändå kan fundera på är varför? Säljer man en vara bättre om reklamen levereras med ett talfel som får Tony Irvings svenska i Let's Dance att låta som rikssvenska? Är det här bara ett nytt desperat sätt att sticka ut i reklambruset? En ersättning för det där fenomenet där framför allt läkare och tandläkare (verkar det som) ALDRIG tittar in i kameran men däremot i alla andra möjliga och omöjliga riktningar? Och varför verkar talfelet bara ha drabbat den manliga halvan av reklamfilmsskådespelarkåren?

Jag tycker reklamen blir sämre och sämre. Löjligare och löjligare. Vem fan kom på idén att limma ihop två optiker rygg mot rygg? För de kan omöjligt vara siamesiska tvillingar. Den ena har dessutom talfel, det är jag säker på.

Något annat som stör mig är reklamen för ett visst företag som säljer halvbilliga herrkläder. Fyra trendiga karlar står i en inomhusmiljö som verkar hämtad från någon stor herrgård. Alla är vältränade, alla skrattar och alla ler bländvita leenden. Alla klappar dessutom om varandra och står så tätt ihop att man börjar undra om det är en klubb för inbördes beundran som har årsmöte på något flott ställe. För så där står faktiskt inte vanliga män. De beter sig inte så. Vanliga män har i allmänhet bögnoja och armlängds avstånd är i allmänhet för lite. Vanliga män pratar inte uppsluppet med varandra i grupp. Jag generaliserar, javisst, men visst ligger det en del i det?

Jag ska nu motvilligt börja prova på dessa reklamidéer både i arbetslivet och i det privata för man ska väl inte dissa något som man inte provat på? Jag ska därför titta ungefär 30 grader motsols om den jag pratar med och jag ska tala entonigt och i staccato, dessutom med varannan stavelse i pianissimo och varannan i fortissimo. På detta sätt borde jag sticka ut bland alla andra och bli sedd, omtalad och så småningom också kunna skapa ett sådant intresse runt mig själv som person att jag med lätthet kan påbörja ett yrkesliv som konsult eller hålla föredrag om hur man syns, hörs och märks. SåDeSå!!!