Hur kommer det sig...
...att man ofta lägger till just sepia som ton i ett svartvitt fotografi? Är det bara för att det ska se gammalt och ligninfärgat ut? För det är ju långt ifrån naturligt. Verkligheten är inte brun.
Hur reagerar man på andra toner? Om jag hävdar att jag lagt till en svagt turkos ton till mitt fina fotografi på den gamle mannen för att jag med bestämdhet tycker att det ger den rätta känslan - vad säger folk då? "Men snälla Hans - det ser alldeles onaturligt ut". Javisst gör det det - men sepia då? Var gubbjäveln gulbrun? Var han sjuk på något sätt?
Jag tror att sepia är en ton som är naturligt onaturlig medan alla andra toner enbart är onaturliga. Möjligtvis får de förekomma i popart.
måndag 14 april 2008
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Du vet, gulnande fotografier har nästan sepiaton. Dessutom var det lätt att tona foton i mörkrummet med t ex kaffe.
Likaså blir de lätt gulbruna om man inte fått bort fixet ordentligt.
Det är helt enkelt nåt gammalt som hänger kvar från förr när man verkligen framställde bilder på riktigt.
Jag har provat att tona digitala bilder, utkörda i skrivare under en droppande vattenkran. I vattnet fanns massor av rost...även det gav en sepiakänsla, fast nästan lite mer åt det brända hållet.
Nej jag tror att det är för att det blir mjukare för ögat att titta på om det är varma toner (sepia, gult, brunt, vinrött osv) jämfört med bara vitt & svart eller kalla färger som turkos.
Ja, mjukare helt enkelt. Oftast är jag på det humöret när jag gör foton svartvita och lägger på en svag svag nyans över dem men det händer att jag inte vill ha det lika mjukt utan mer grafiskt tilltalande och då väljer jag svartvit utan någon ton i.
Mitt svar är alltså att jag inte lägger till sepia för att det ska se gammalt ut utan för att det blir behagligare för ögonen att blänga på. :P
Skicka en kommentar