Ny plåtning i studion idag...

På't igen!

Att det ska vara så himla svårt? Varför är det lättare att välja en kortsiktig, liten belöning än en långsiktig, stor vinst? Jag skulle kunna skylla på att jag mått dåligt under en längre tid och att jag behövt muntra upp mig, men det där är en alltför lättköpt förklaring.

Det handlar förstås om vikten igen. Ok, den går inte upp (så mycket) och det är bra men den går inte ner heller och det är dåligt. DÅLIGT!

Jag kan alla argumenten för. Det finns egentligen inga argument mot. Så nu tar jag tag i det här igen och det började med en promenad till jobbet i morse och det kommer att bli en promenad hem igen på lunch. Två kilometer varje gång. För att det är skönt. För att jag sparar bensin. För att jag hör fåglarna sjunga, vilket är ett trevligare ljud än en susande fläkt som gör allt för att skapa en glugg i imman på bilrutan. För att jag hinner se våren i en hastighet av fem kilometer per timme stället för att åka förbi den i en hastighet av 50 kilometer per timme.

Jag ska äta nyttigt under veckorna och unna mig något extra under helgen i stället för att som nu unna mig något extra varje gång jag tänker tanken. Jag unnar mig så mycket extra att det inte upplevs som något extra utan mer som något normalt...

Det jag kommer att vinna är:

• mindre astma (den är inte så kul och jag tror inte att det bara beror på Ronja)
• mindre ont i mina knän
• mindre trötthet och mer ork
• bättre kondition och koncentration
• mindre risk för dyra tandläkarräkningar
• mer pengar över till verkligt roliga saker (foto och resor)
• mindre risk för andra sjukdomar
• jag blir en roligare pappa till Marcus
• tillfredsställelse över att nå ett mål som jag kämpat länge för att nå

Det finns massor av fler vinster, men de som jag nämnt nu borde räcka långt som motivation. Det enda jag förlorar är den kortsiktiga sockerkicken. Den kan jag vara utan. Den och den efterföljande tröttheten...

Irriterande modeord!

Kan undra när det dyker upp i Svenska Akademiens ordlista? Ordet "tros-chock", menar jag. Senast igår inträffade tydligen en tros-chock värd en förstasida i en av våra kvällstidningar. Eller om det var en löpsedel... minns faktiskt inte, antagligen var det både och. Mat-Tinas trosor chockade tydligen Sverige. Själv hade jag blivit mer chockad om hon inte hade haft några.

Var köper man sådana trosor? Som är chockerande, menar jag? www.chocktrosa.nu? För inte finns de väl på Lindex? "Goddag, jag undrar om ni har några chocktrosor i röd spets"? Nej, den repliken har jag aldrig hört...

Nu väntar jag med spänning på den dag då vi får se världens första "kalsongkatastrof". Är det internationella kvinnodagen så är det. Ska vi gissa på att den katastrofen dröjer?

Nytt försök i studion...

Åh, vad det är synd om mig!

Igår, vid 13.30 ungefär, så nös jag. Jag är allergisk, så det är inget ovanligt i och för sig, men resultatet av nysningen var oväntat. Jag sträckte en muskel i min vänstersida, bak mot ryggen liksom. Jäklar vad ont det gjorde! Och vilken effekt det har...

Helt plötsligt börjar man inse att musklerna i kroppen gör en massa saker i smyg. De fungerar utan att märkas liksom. Följdaktligen känner jag mig just nu väldigt tacksam för alla de dagar som man faktisk kan ta sig i och ur bilen utan att det gör rejält ont. För alla de dagar som man faktiskt kan ta sig i och ur sängen utan problem. För alla de dagar som man, som allergiker, faktiskt kan snyta sig med mer kraft än ett vanligt andetag och för de dagar som man vågar nysa så där uppfriskande rejält och ohämmat...

Utbrister med jämna mellanrum i stönanden och "ah-rop". Men jag har ju talat om för alla hur synd det är om mig just nu så det är ingen som undrar vad jag håller på med...

Kuggad...

Sådant här gillar jag! På väg hem från ett ärende passade jag på att lägga en liten stund av lunchen på ett av mina favoritställen - det låg ändå på vägen och solen sken och gav ett sådant där härligt ljus som man bara måste utnyttja...

Kuggarna är en del av maskineriet i en svängbar kran som för länge sedan gjorde sitt sista lyft. Jag tror att just den här kranen användes för att lyfta timmer ur sjön.

Jag gillar det grafiska och kontrastrika i motivet.

Bilden är sepiafärgad för jag vill behålla en rostig känsla i den trots att all annan färg är borttagen. Jag tycker att man får fram det grafiska mer om man håller sig till få färger.

Talfel...

...verkar vara trendigt just nu, i alla fall i TV-reklamen. Jag tycker mig märka det på vart och vartannat reklaminslag. Ett hopplöst ämne för bloggen, kan man tycka, och... ja, det är ett hopplös ämne. Det går inte att låta i bloggen.

Något man ändå kan fundera på är varför? Säljer man en vara bättre om reklamen levereras med ett talfel som får Tony Irvings svenska i Let's Dance att låta som rikssvenska? Är det här bara ett nytt desperat sätt att sticka ut i reklambruset? En ersättning för det där fenomenet där framför allt läkare och tandläkare (verkar det som) ALDRIG tittar in i kameran men däremot i alla andra möjliga och omöjliga riktningar? Och varför verkar talfelet bara ha drabbat den manliga halvan av reklamfilmsskådespelarkåren?

Jag tycker reklamen blir sämre och sämre. Löjligare och löjligare. Vem fan kom på idén att limma ihop två optiker rygg mot rygg? För de kan omöjligt vara siamesiska tvillingar. Den ena har dessutom talfel, det är jag säker på.

Något annat som stör mig är reklamen för ett visst företag som säljer halvbilliga herrkläder. Fyra trendiga karlar står i en inomhusmiljö som verkar hämtad från någon stor herrgård. Alla är vältränade, alla skrattar och alla ler bländvita leenden. Alla klappar dessutom om varandra och står så tätt ihop att man börjar undra om det är en klubb för inbördes beundran som har årsmöte på något flott ställe. För så där står faktiskt inte vanliga män. De beter sig inte så. Vanliga män har i allmänhet bögnoja och armlängds avstånd är i allmänhet för lite. Vanliga män pratar inte uppsluppet med varandra i grupp. Jag generaliserar, javisst, men visst ligger det en del i det?

Jag ska nu motvilligt börja prova på dessa reklamidéer både i arbetslivet och i det privata för man ska väl inte dissa något som man inte provat på? Jag ska därför titta ungefär 30 grader motsols om den jag pratar med och jag ska tala entonigt och i staccato, dessutom med varannan stavelse i pianissimo och varannan i fortissimo. På detta sätt borde jag sticka ut bland alla andra och bli sedd, omtalad och så småningom också kunna skapa ett sådant intresse runt mig själv som person att jag med lätthet kan påbörja ett yrkesliv som konsult eller hålla föredrag om hur man syns, hörs och märks. SåDeSå!!!