Talfel...

...verkar vara trendigt just nu, i alla fall i TV-reklamen. Jag tycker mig märka det på vart och vartannat reklaminslag. Ett hopplöst ämne för bloggen, kan man tycka, och... ja, det är ett hopplös ämne. Det går inte att låta i bloggen.

Något man ändå kan fundera på är varför? Säljer man en vara bättre om reklamen levereras med ett talfel som får Tony Irvings svenska i Let's Dance att låta som rikssvenska? Är det här bara ett nytt desperat sätt att sticka ut i reklambruset? En ersättning för det där fenomenet där framför allt läkare och tandläkare (verkar det som) ALDRIG tittar in i kameran men däremot i alla andra möjliga och omöjliga riktningar? Och varför verkar talfelet bara ha drabbat den manliga halvan av reklamfilmsskådespelarkåren?

Jag tycker reklamen blir sämre och sämre. Löjligare och löjligare. Vem fan kom på idén att limma ihop två optiker rygg mot rygg? För de kan omöjligt vara siamesiska tvillingar. Den ena har dessutom talfel, det är jag säker på.

Något annat som stör mig är reklamen för ett visst företag som säljer halvbilliga herrkläder. Fyra trendiga karlar står i en inomhusmiljö som verkar hämtad från någon stor herrgård. Alla är vältränade, alla skrattar och alla ler bländvita leenden. Alla klappar dessutom om varandra och står så tätt ihop att man börjar undra om det är en klubb för inbördes beundran som har årsmöte på något flott ställe. För så där står faktiskt inte vanliga män. De beter sig inte så. Vanliga män har i allmänhet bögnoja och armlängds avstånd är i allmänhet för lite. Vanliga män pratar inte uppsluppet med varandra i grupp. Jag generaliserar, javisst, men visst ligger det en del i det?

Jag ska nu motvilligt börja prova på dessa reklamidéer både i arbetslivet och i det privata för man ska väl inte dissa något som man inte provat på? Jag ska därför titta ungefär 30 grader motsols om den jag pratar med och jag ska tala entonigt och i staccato, dessutom med varannan stavelse i pianissimo och varannan i fortissimo. På detta sätt borde jag sticka ut bland alla andra och bli sedd, omtalad och så småningom också kunna skapa ett sådant intresse runt mig själv som person att jag med lätthet kan påbörja ett yrkesliv som konsult eller hålla föredrag om hur man syns, hörs och märks. SåDeSå!!!

Hans tankbank proudly presents...

...Marcus - the one and only! Det finns en del att förbättra, men modellen kommer jag att anlita fler gånger. :)

Riktigt smittsamt!

Titta på det här. Försök låta bli att le. Det går inte... jag har försökt.



Hur gick det för dig?

En uppdatering

Kommer ni ihåg rivningen av byggnaden i hamnen? Så här såg det ut då:

Så här såg det ut igår eftermiddag. Som om en jättestor insekt hade landat...

Bara för att förvirra...

...de som besöker mig, eller möjligtvis för att få dem att snubbla (det ser alltid så kul ut, tycker jag) så har jag ställt ut de här i hallen. På ena eller andra sättet borde man kunna få en olycka att hända. Man borde helt enkelt kunna få någon att sätta sig på ändan...

De första trevande försöken...

...var roliga! Ok, bilderna blev för röda i bakgrunden, ljussättningen blev ibland inte så lysande (haha)... men tänk inte så mycket på det utan titta i stället på de snygga modellerna. Har de gjort mycket annat än poserat tidigare? Nej, jag tror inte det. Det är kul att få jobba med verkliga proffs!

Med photoshop går det ju att rätta till misstag i efterhand... bakgrunden är alltså inte längre röd, man ser inte längre kanten på bakgrundsrullen i bildens underkant och det finns inte längre några softboxar som sticker in från sidan...

Att både vilja äta kakan och ha den kvar...

...känns som ett väldigt passande uttryckssätt just nu. Jag har precis läst sista ordet i Peter Robinsons deckare En ovanligt torr sommar - den första av hans böcker som översattes till svenska.

Baksidestexten lyder så här:

"För fyrtio år sedan lades den engelska byn Hobb's End under vatten. En ovanligt torr sommar leder emellertid till att de bräckliga huskropparna träder i dagen - och med dem ett kvinnoskelett.

Överkommisarie Alan Banks får, tillsammans med kriminalinspektör Annie Cabbot, den otacksamma uppgiften att identifiera den döda kvinnan. De fascineras av utredningsarbetet som för dem decennier bakåt i tiden.

Vad ingen av dem anar är att en person tror sig sitta inne med lösningen på mordet, en person som hela livet fruktat att sanningen ska uppenbaras och som är beredd att ta med sig den i graven..."

Detta är tveklöst den bästa deckare jag läst. Person-, tids- och miljöskildringarna i boken är fantastiska och jag känner med de personer i krigstidens England som den här boken egentligen handlar om. Ibland glömmer jag bort att jag läser en bok och personerna blir så levande som de någonsin kan bli.

Relationer mellan människor under en svår tid blir viktiga delar av handlingen och sådant som görs av kärlek till andra människor blir till detaljer som får återverkningar för lång tid framöver. Nutid och dåtid beskrivs som parallella historier och de knyts så småningom ihop på ett otroligt snyggt sätt och slutet är ytterst väl genomtänkt...

På sätt och vis önskar jag att jag inte hade läst boken. Då skulle jag fortfarande kunna läsa den för första gången. Då skulle jag fortfarande ha kakan kvar.