Yves Rocher är i farten!

Igen. Jag har, trots att jag inte på många år köpt någon av de få, manliga produkter som de erbjuder, fått ännu ett erbjudande. Ett litet paket medföljde senaste brevet. Det var cirka 3x2 cm stort (paketet, inte brevet) och försett med omslagspapper och snöre. Så spännande!

Paketet innehöll en liten bit kartong med en klisterlapp på som berättigade till 300 kronors rabatt (jag antar att man måste köpa för ett visst belopp, dock). Med tanke på min förkärlek till att slå in paket så undrar jag nu - vem fan är den stackaren som sitter och klipper ut alla små kartongbitar som skickas med i kuverten och framför allt - vem är det som slår in kartongbitarna i omslagspapper?

"Och vad jobbar du med då?"

"Jo, det är jag som sitter och klipper kartong på Yves Rocher/det är jag som sätter en liten plastring runt lotterna från Yves Rocher/det är jag som hittar på det vinnande numret som vi sedan trycker på alla lotter från Yves Rocher".

Detta med lotter i erbjudanden från olika företag tycker jag förresten är såååå dumt. Skrapa och se om just du har vunnit! Alla skrapar, alla vinner och i samma ögonblick som man vinner så har man förlorat. Inte vill man väl gå miste om det fina lilla saltkaret som man får om man bara beställer för 450 kronor?

Detsamma tycker jag om alla erbjudanden som gäller om man svarar inom nio dagar. Hur fan vet avsändaren att posten delat ut brevet på rätt dag? Och att det kommit tillbaks till dem utan tidsfördröjning? Nä, här handlar det bara om att inte ge folk tillräcklig tid att tänka efter. Att beställa utan eftertanke. Att få folk att köpa sådant de inte behöver.

Nyårsraketerna är uppskjutna...

...men det hindrar inte mig från att fortsätta skjuta upp andra saker, så här sex dagar in på det nya året.

Jag hade stora planer inför den här helgen.

Plan nummer ett:

Jag skulle åstadkomma underverk i hallen. Äntligen skulle den bli så gott som klar. Sist jag slipade trappan orkade jag med två trappsteg. Igår hann jag med ett och ett halvt, lite sådär mitt i trappan någonstans. Var annars förresten, jag tar väl inte loss trappstegen och slipar dem inne på toaletten? Min slipmaskin är en svaaaaag maskin. Den liksom går ner i varv då man nuddar underlaget och sedan får man vänta i tio sekunder innan den orkat komma upp i varv igen. Så efter en timmes arbete sköt jag upp det hela. Jag får hyra mig en bättre slipmaskin om det här ska bli klart under 2008.

Plan nummer två: jag skulle måla om ett par av väggarna i Marcus rum från blått till vitt, eftersom jag vill ha gjort det innan jag sätter upp hyllor och annat på väggen. Jag kan erkänna att jag faktiskt var inne och tittade i hans rum, sedan sköt jag raskt upp det hela. Leta efter färg, roller, tidningar att skydda golvet med, ja, ni vet... det lockade liksom inte alls.

Plan nummer tre: jag skulle rensa bland alla gamla papper (räkningar, lönespecar, garantipapper på saker som jag inte ägt på flera år och sådant där). Där får jag väl erkänna att jag kom en hyfsad bit på vägen, jag har kanske gått igenom en tredjedel. Resten har jag skjutit upp. Eller rättare sagt skjutit in under sängen. Syns inte - finns inte. Det som jag sorterat bort står i en back bredvid. Jag borde gått ner med den till källaren för vidare transport till pappersåtervinningen så småningom. Men jag sköt upp det med.

Plan nummer fyra: skotta snö. Det lyckades jag skjuta upp tills det var alldeles nödvändigt att inte skjuta upp det längre. Så ikväll har jag skottat fram bilen. Den fanns faktiskt där under snön och jag skottade till och med uppfarten så att jag tar mig ut i morgon. Men nerfarten till garaget, som jag inte använder, lät jag bli att skotta. Jag väntar nämligen på det utlovade regnet som ska komma på tisdag. Så jag skjuter på skottningen till dess och räknar med att det löser sig utan skyffel.

Fast jag lyckades faktiskt genomföra en del av det som var planerat också. Jag lade ut lite auktioner på Tradera. Jag röjde i datarummet - numera finns det plats att röra musen även i sidled. Jag körde tre tvättmaskiner och har hängt upp innehållet från två (urplockningen av den sista funderar jag på att skjuta upp). Jag har lyckats låta bli att köpa godis och dagens mat har bestått av soppa och Nutrilett - ett led i projekt "mindre av Hans 2008". Jag har dängt Tommy i golf på X-boxen. Jag har kört en diskmaskin. Jag har skrivit årets första blogginlägg, men det tog några dagar innan jag fick lust att skriva.

Kanske var det inte så illa ändå. Jag sköt upp en del men tog itu med annat. Jag hann med att vara lat. Unnade mig själv att låta bli sådant som ingen annan ändå kommer att bry sig om. Unnade mig själv att sköta om mig. Sådant ska man nog inte skjuta upp.

Nu sitter jag och funderar på ordet skjuta. Varför heter det skjuta, sköt, har skjutit? Då borde det väl också heta skjita, sket, har skjitit (ser onekligen kul ut)? För inte är det väl så att det heter skjuta bara för att man ska kunna skilja ordet från skuta?

God fortsättning på er alla vänner!

Årskrönika

Välkomna, välkomna ska ni vara till Hans Svenssons årskrönika. I soffan här har vi med oss huvudpersonen själv – Hans Svensson. Ja du Hans, det har varit ett händelserikt år med mycket upp- och nedgångar. Hur summerar man ett sådant år?

Det är svårt, helt klart… kommer att tänka på sången Höga berg och djupa dalar, ska jag sjunga lite av den kanske? Jag har en fantastisk sångröst!

Eh, njae… tack men nej tack kanske vi får säga, programtiden räcker inte till för sådana utsvävningar. Om vi går tillbaka till början på året, hur var det då? Du hade en dålig inledning, kan man kanske säga…

Hmmmpf! Jo, i början av säsongen så handlade ju det mesta om depressionen och om viljan men oförmågan att få äktenskapet att komma på rätt köl. Jag har sagt det tidigare – vi fick en bra karta att följa av vår familjerådgivare, men vi förstod inte kartsymbolerna och hittade därför inte rätt till målet.

I mars beslutade ni att gå åt var sitt håll, hur påverkade det dig?

Man kan nog säga att det påverkade mig för resten av säsongen. Är det säkert att jag inte får sjunga lite?

Ja, helsäkert!! Hur påverkade det dig?

På många sätt. Perioder med stor sorg över misslyckandet blandades med glädje över mitt nya förhållande med Marie. Hon har verkligen stöttat mig och jag har också flera goda vänner som jag inte vet hur jag skulle ha klarat mig utan. Spelet under försäsongen gick ofta bra offensivt sett, men ibland hade jag svårt att upptäcka tacklingar bakifrån och från sidan och vid flera tillfällen fick jag bäras ut på bår… en del försök till snygga passningar resulterade i baklängesmål, men det är väl sådant man får räkna med.

Vi känner ju alla till att det rent yrkesmässigt inte har fungerat så lysande. Hur har det fungerat på fritiden?

Den har betytt mycket – bland annat så gjorde jag, Marcus och Marie en resa till Catherine och Mattias Dahlgren och deras son Vincent i slutet av juli och början av augusti. De bor i Gnarp. Underbara människor! Viljan att börja med studiofotografering växte stort under det besöket och idag har jag planer på att skaffa lite av den utrustning som krävs. De kommer förresten och hälsar på i Arvika till sommaren – det ser jag fram emot!

Det har blivit en del festande?

Det där är ondskefulla rykten!! Vi har haft några fester med grillning och trevlig gemenskap på min altan, men det är aldrig någon som kräkts. Eller jo, förresten, men jag tänker inte lämna ut Therese så jag säger inget. Den 29 februari 2008 blir det en kombinerad Hall of fame-fest och skottårsfest. Det ska bli kul! Alla som brukar vara med är välkomna!

Höstsäsongen, vad har du för tankar kring den?

Tja, jag drog ju ner på de anabola och det gjorde att jag fick lite svängningar i humöret. Det var svårt att hitta rätt väg i mörkret. Kan jag få vinka till Marie, förresten? Hon sitter nog framför skärmen och tittar på mig nu?

Jaja, vinka då för helvete! Sen kan du fortsätta berätta och håll dig till ämnet!

Vafan, vill du ha stryk eller? Muckar du?

Snälla, sätt dig ner, du kommer ur bild om du ställer dig upp!

Jaha… jaja… det är ju inte bra. Jo, alltså, humöret gick upp och ner men på något vis så tycker jag att allting samtidigt gick framåt. När jag helt slutade med de anabola så gick jag ner mig igen, men jag tror att jag ser över kanten på hålet nu och även om det fortfarande känns jobbigt stundvis, så blir stunderna allt kortare.

Ja, det låter ju jävligt bra, hörrudu… och hur ser du på framtiden då? Nästa säsong?

Jag ser framåt med tillförsikt. Mina erfarenheter kommer jag alltid att bära med mig, fina minnen såväl som svåra och jobbiga. Men jag kommer att sätta upp nya mål för 2008. Satsa mer på eget välbefinnande... försöka orka med mer, både för min egen skull, men också för Marcus, Maries och för jobbets skull. Undvika människor som ger mig så lite som du. Herregud, är inte den här tråååååkiga intervjun slut snart? Och står inte Sveriges Television för slipsar då man är i TV? Hade de ingen snyggare till dig?

Jodå, jag tycker vi avslutar intervjun här. Hallå? Kan någon ta ut den här idioten ur studion innan jag gör något riktigt dumt?



Tack alla vänner för i år! Gott Nytt År till er alla!

Kramar från Hans

Melodi: Här kommer Pippi Långstrump

God Jul alla vänner
Varenda kotte som jag känner
Nu ska jag äta julmat
Tjolahej tjola hoppsan sa

De e inte illa
Jag äter skinka, korv, och silla'
Men jag gillar inte lutfisk
Tjolahej tjolahoppsan sa

Refr:

Och här kommer mer av gröten
Tjolahej tjolahopp, de va inte bra
Julgröt är till för tomtar
Det vill jag inte ha!

Sen ska vi öppna klappar
Kanske någon i golvet tappar
Något som då krossas
Tjolahej tjolahoppsan sa

Se på Kalle Anka
När denna sura anka vanka
Av och an i djungeln
Tjolahej tjolahoppsan sa

Refr:

I morr'n ska vi klappar byta
säkert köa i nån stor affär
Äta mer från skål och gryta
Jag slutar sjunga här

God Jul på er alla vänner! :)

Jag märker nästan av det...

...innan jag hör det. Det känns i kroppen - en olycksbådande känsla. Så kommer ljudet - en helikopter närmar sig. Ännu ser jag den inte men jag vet ändå att den kommer att passera över mitt hus på låg höjd. Jag vet vart den ska och jag tycker inte om det. Sjukhuset och helikopterplattan ligger bara någon kilometer bort från mitt hus.

Ända sedan Jessica råkade ut för en bilolycka för två år sedan har jag tyckt illa om det här ljudet. Jag vet hur det gick för henne - det gick inte alls som det borde ha gjort. Jag kommer ihåg att jag stod och tittade ut genom vardagsrumsfönstret den dag de bestämde sig för att skicka henne med helikopter till Uppsala. Jag såg helikoptern lyfta, jag hörde ljudet, jag minns att jag tyst för mig själv önskade henne lycka till. Det hjälpte inte. Sedan dess hatar jag ljudet.

Jag har haft tre vänner eller nära bekanta som omkommit i trafikolyckor. En arbetskamrat på Volvo blev ihjälkörd på väg hem från en fest. Det var 1987. Några år senare, den 12 mars 1992, dog en av mina klasskamrater från Biologlinjen i den stora spårvagnsolyckan i Göteborg. Och så Jessica - den 19 december 2005.

Även om jag inte varit närmast berörd (men vid Jessicas olycka ändå tillräckligt nära), så vet jag hur illa det drabbar de som blir kvar. Jag vet att det som står som en notis i tidningen har en lång och plågsam fortsättning och att den fortsättningen aldrig tar slut. Jag vet att samtidigt som man gör något så trivialt som att äta kåldolmar på stadshotellet (det gjorde jag då Jessica krockade) eller spelar golf på X-boxen (som ikväll då helikoptrarna, för de var flera, passerade) så händer sådant som inte borde få hända och som för alltid påverkar den det händer, och, i det mest tragiska fallet, de som blir kvar.

Jag borde tycka om ljudet av helikoptrarna, för det innebär ju trots allt att det finns någon som försöker hjälpa de som råkat illa ut. Men... jag är för påverkad av känslan av att det inte alltid går som man vill. Jag tycker så illa om maktlösheten. Medan livet pågår som vanligt för de flesta, med alla bagatellartade problem, så...

Jag vet att jag inte kan göra något åt det. Jag tycker bara illa om slumpen, hjälplösheten och meningslösheten i vissa saker.

Undrar vad som hände ikväll? Undrar hur det går? Hur går det för de anhöriga? Hur kunde det som hände hända samtidigt som jag blev glad för en birdie på golfspelet?

Helvetes förbannade paketjävlar!

Jag fullkomligt hatar att slå in paket och det beror på att jag är totalt värdelös på det. Jag är den ende i hela världen som ger intrycket av att slita upp paketen när jag faktiskt försöker få ihop dem. Bästa musikval till just Hans Svenssons årliga julklappsinslagning är förmodligen Svordomsvisan från Magnus och Brasses krogshow Varning för barn från 1976.

"Och i klassen fulaste inslagning går priset till... jag har det här i kuvertet... priset går till Hans Svensson i Arvika"!

"Och som vinnare i klassen "fulaste rosett" vinner... hmmm... det måste vara något fel... hallå, ska det stå så här... jaha... ja, det är faktiskt Hans Svensson i Arvika igen.

"Och priset för flest antal svordomar per paket går till... haha... det här är ju inte klokt... priset går till Hans Svensson, fortfarande från Arvika".

Nå Hans, hur känns det så här efter ett äkta hattrick?

- Jodå, jag hade lite oflyt med ett par paket mitt i tävlingen, där jag lyckades få av ett par tejpbitar från rullen utan att de klibbade ihop... där trodde jag nästan att jag skulle bli utslagen, men det klarade sig. Resten av tejpbitarna fastnade lite varstans och jag fick till en hel del fina svordomar, tycker jag.

Har du tränat hårt?

- Nej, faktiskt inte. Det sitter i ryggmärgen det mesta. Bara en sådan sak som att klippa av en bit papper som precis inte räcker runt paketet - jag menar, fyra gånger i rad på samma paket... det är rutin, skulle jag vilja påstå.

Vilken är din särskilda styrka, tycker du?

- Jadu... svårt att säga... jag är rätt bra på att få knuten på snöret som ska sitta runt paketet på fel sida. Sen brukar flärparna som man viker in på paketets sidor bli olika långa, det är verkligen skitfult och något som domarna tittar rätt mycket på...

Vad ser du fram mest emot nu under julen?

- Öhhh... Kalle Anka?

Och där ber vi att få tacka Hans Svensson från Arvika, som segrade stort i SM i fula paket 2007. Över till nästa inslag.

Man borde...

...för sin egen skull vara förbehållslöst ärlig och lämna ut sig själv totalt till varje människa man möter. Varenda människa går omkring med spärrar som säger att "det och det och det kan jag inte berätta för någon - de skulle tro att jag är knäpp".

Och? Vad fan gör det? Vad kan hända mer än att de faktiskt anser att du är knäpp? Du behöver inte ägna dem en tanke mer i hela ditt liv, du kan välja bort alla människor som inte passar dig. Kvar blir de som respekterar det du står för - de kanske inte delar din åsikt, men de accepterar att du har den. Med människor som du öppnat dig helt för och som inte skräms iväg av det du står för kan du slappna av. Kasta alla fasader. Prata fritt. Slippa lägga energi på att ständigt ligga på försvarsnivå DEFCON 3. Få människor klarar av detta till hundra procent, men jag önskar att jag vore en av dem som gjorde det. Några av mina vänner känner mig bättre än andra, men jag har fortfarande sidor som ingen mer än jag själv vet något om.

Tänk er följande frågor och svar (som skulle kunna vara mina åsikter men som inte nödvändigtvis är det):

Fråga eller påstående: Visst är det hemskt med krig, tycker du inte det?
Svar: Nej, inte alls. I det stora hela behöver faktiskt världens befolkning minskas med ett par miljarder människor, så... fram för fler krig, hahaha, bara inte här men i Kina kanske? Eller Indien? Eller varför inte Kina mot Indien?

Fråga eller påstående: Missionären är allt världens bästa ställning!
Svar: Nej, fy fan... bakifrån så man slipper se in i ögona på den som ligger under en, det går väl an. Annars är jag mest inne på det här med blöjsex faktiskt, har du provat det? Och hundar. Eller blöjsex och hundar samtidigt. *suckar lustfyllt*

Fråga eller påstående: Bonde söker fru är ett himla trevligt TV-program, tycker jag!
Svar: Du är ju för fan inte klok! Bönder ska fan inte ha några fruar! Då blir de ju fler ju! Nej, jag tycker inte om bönder och jag kommer att skratta mig trött den dag som all åkermark är planterad med skog. Eller omgjord till golfbanor. Skit samma, bara bönderna försvinner.

Kanske inte så populära åsikter. Provokativa. Knäppa, sjuka och därför faaaarliga! Vem vill anses vara knäpp, sjuk och farlig? Bäst att gömma sig. Vara på sin vakt. Inte våga lita på människor. Kanske skaffa sig en pistol? Bara utifall att?

Att öppna sig så mycket man vågar för vänner man lärt sig lita på är ett steg på vägen till att slippa gömma sig. Ett litet steg mot att få riva en del av sina skydd och barriärer. Låta folk få titta in lite över kanten, fast bara lite.

Jag önskar jag kunde riva den jävla muren helt. Jag är trött på att vissa stunder inte få vara mig själv som den jag verkligen är. Jag skulle känna oerhört stor respekt för den människa som vågade vara helt naken och ärlig mot mig. Och då menar jag verkligen helt naken och ärlig...