Det tar 10 minuter att tömma en papperskorg

På jobbet byter vi successivt ut vårt mailsystem från nuvarande Groupwise till Outlook. Under de år som jag jobbat här har det blivit en hel del mail sparade i mappar som jag lagt i programmets arkiv. Eftersom ingen kan säga med riktig säkerhet huruvida dessa mail kommer att finnas kvar efter övergången till Outlook, så har över en arbetsdag gått åt för att kopiera över filerna till hårddisken. Eftersom det inte finns tid att gå igenom varje mail så har verkligen ALLT kopierats. Därefter har samtliga mail hamnat i papperskorgen.

Det tar 10 minuter att tömma en sådan. I alla fall på den dator jag sitter vid. I alla fall om antalet mail som kastas är 1844 stycken. Smaka på den siffran! :)

Ändå så känns det skönt att ha gjort detta. Filerna ligger nu på hårddisken och på en cd. Outlook kommer att vara helt "blankt" för mig och det går att börja om på nytt med ett system som fungerar bättre än det gamla. Det gamla har ju lagts upp allteftersom - nu vet jag hur jag vill ha det och jag kan få ordning på allt direkt.

Det här är säkert onödigt vetande för alla läsare, men för mig var det som att få rent efter en storstädning. Det går helt plötsligt lite lättare att andas.

Hall-eluja!

Eller vad man nu ska kalla det här inlägget. Några av er vet att hallen hemma i huset varit föremål för mycket frustration. Slitet klinkers i omväxlande grönt och vitt där man kommer in, här och var av den gamla spruckna sorten utan fog - klinkersplattor som ligger löst fast de borde sitta fast. Därefter en sliten ekparkett vinkelrätt mot klinkersfältet. Denna parkett övergår sedan i vardagsrummets relativt nyslipade parkett (nåja, det var fyra år sedan).

Antal förvaringsmöjligheter i hallen - borträknat hatt- och skohylla: 0. Ja, noll. Hatt- och skohyllan stod längst in i hallen vilket gjorde att i alla fall skohyllan inte användes. Man tar ju av sig skorna vid dörren och sedan är man för lat för att flytta dem till sin rätta plats.

Efter fyra års tänkande och cirka sju timmars krypande (vilket resulterat i att jag genom värk upptäckt cirka 35 nya muskler) så ligger nu det nya golvet på plats. Det finns en garderob inne i ena hörnet och ett linneskåp nära badrummet. Ett städskåp som stängs med ett draperi kommer att byggas in i ett annars helt oanvändbart utrymme. Ett skoskåp, som jag ska bygga själv efter en idé jag stulit från EM (möbelföretaget), kommer att hålla hallen kliniskt ren från skor. Ytterkläder kommer att kunna hängas på krokar ovanför elementet i hallen, precis där man kommer in. Det ska bli skönt att kunna få våta ytterkläder torra snabbt.

Nästa steg blir att tapetsera, så nu åker spacklet fram. Sen ska lite dörrposter kläs in med trä och de dörrar som finns kvar ska målas i en färg som bryts något mörkare än tapeten (färgen kommer att dra lite åt cappucinohållet).

Före- och efterbilder kommer så småningom.

Annars har inte så mycket hänt de senaste dagarna - jag har varit sjuk och det har blivit mycket sömn (frukost runt 11.30). Det har blivit en hel del golfspel på TV:n. Tommy var på besök en kväll och det är alltid trevligt - golfspel, Maries hembakta pizza och kortspel till framåt 01.00 på natten.

I eftermiddag, då jag kommer hem, kommer jag att mötas av en betydligt varmare och mer ombonad hall. Hall-eluja!

Spännande

Det ska bli spännande att fylla 42. Ja, alltså, det är visserligen 239 dagar kvar men jag längtar redan. Enligt den fantastiskt roliga boken Liftarens guide till galaxen (av Douglas Adams) så är meningen med livet, universum och allting just 42. Det är förstås då, vid den åldern, som jag kommer att få veta vad allt går ut på. För min kompis Tommy handlar det ännu om två års väntan - han fyller 40 år i morgon.

Håll ut Tommy - jag är säker på att det är värt att vänta på.

En annan kompis, Therese, fyllde 31 för fyra dagar sedan. Här är det lite svårare att ingjuta mod och förtröstan. 11 år är lång tid, ungefär 4018 dagar räknat från idag. Therese - jag kan bara försöka trösta dig med att tiden mellan 31 års ålder och 42 ändå går jättefort. Det ÄR jobbigt att se alla lyckliga 42-åringar, jag vet, men det är bara att hålla ut. Jag lovar att stötta (om jag orkar utan käpp).

Apropå käpp - jag börjar bli gammal. I lördags var jag på IKEA med Marcus i fyra timmar. Tanken var att inspireras lite, men framför allt att få köpt en ny stol till datarummet och en svart tavelram på 50x50 cm. Då jag hade nått exakt till mitten av varuhuset insåg jag att plånboken låg kvar i bilen. Kundvagnen parkerades vid restaurangen och eftersom jag - trots bristen på innehåll - är rädd om min plånbok så skyndade vi oss fram mellan allt folk. Plånboken låg kvar i bilen och eftersom vi började bli hungriga så skyndade vi oss åter fram mellan allt folk - denna gång motströms. Det var som att försöka springa upp för en rulltrappa som rör sig nedåt. Tankarna på Imperiets Var e vargen dyker upp: "som en levande lavin kommer hungriga djur, över vidden hörs deras tjut". Nåja, vi kommer fram, äter, arbetar oss vidare genom folkmassorna och mot kassorna. Betalar för oss och åker, efter ytterligare ett par affärer, hem.

Tror ni jag fick med mig någon stol? Nej, den glömde jag hämta på lagret. Tror ni jag fick med mig någon tavelram på 50x50 cm? Nej. Eller jo. Fast bara så långt att jag hann betala för den. Sedan glömde jag den - om ingen har tagit den (haha) så står den fortfarande kvar på golvet bakom en av kassorna på IKEA i Karlstad.

Ändå fick jag med mig grejer för 1700 kronor. Fan vet hur det gick till...

Usch

Strax före 07.00 i morse. Dags att flytta söderut...

Kolla! Två inlägg på två dagar!

Ibland behövs det. Som nu. Tommy ska inte ostraffat pika mig för att jag förlorade med ett slag i golfen häromkvällen (se hans kommentar på föregående inlägg). Så här kommer ett par bilder som visar vem som är den store golfaren... Den elektroniska kommentatorn berömde mig för min låga score! Hehe... slå 59 slag på 18 hål du! Du är välkommen att försöka när som helst.





Annars har det inte hunnit hända så mycket. Gick upp vid 12.30 idag efter att ha jobbat och nattsuddat i går kväll (kom inte i säng förrän 02.30). Ikväll har jag jobbat igen - en inspektion på en av stadens restauranger. Trist att jobba både fredag och lördag kväll men det blir i alla fall lite extra betalt nästa lön. Får se om det blir något kul för de pengarna eller om jag är förnuftig och sparar dem.

En titt i backspegeln...

...handlar det nästan alltid om när man bloggar, men i det här fallet (fan vad svårt det är att skriva och lyssna på Kent samtidigt... "jag sköt en DJ sent igår"... kommer av mig redan från start...). Alltså, vad jag försökte skriva var att i det här fallet får jag titta cirka en månad in i backspegelns spegelglas. För en månad sedan var vi (jag, Marcus och Marie) i Hälsingland och hälsade på hos Catherine, Mattias och deras son Vincent. Efter fyra veckor på jobbet känns det bra att tänka tillbaka på dagarna i Gnarp.

Jag och Catherine hade, fram till för en månad sedan, aldrig träffat varandra. Efter dagarna i Gnarp känns det som om den vänskap som växt fram genom mailkontakt, MSN, telefon och fotosidan.se höll och förstärktes i detta IRL-test.

Ibland när man får kontakt med någon via nätet och sedan träffas IRL så kan det visa sig att man pratat med en fasad, en yta... det finns viktiga delar som inte visats upp. Som gömts. Kanske för att man inte mår bra i sig själv och skäms för att berätta. Eller för att man styrs av samhällets normer för vad som är normalt, rätt och riktigt. Det är ok, man behöver inte vända ut och in på sig själv. Men de gånger jag träffar på människor som verkligen - till hundra procent - vågar vara sig själva och som skiter i vad andra tycker och gör det de tycker om och tror på trots att det i mångas ögon kanske ses som udda och därmed är Farligt, så känner jag oftast väldigt snabbt väldigt, väldigt starkt för dem.

Du Catherine, och som det visade sig även Mattias, är några av få - mycket få - personer jag känner så för. Jennie - du är en annan. Det finns några till och jag hoppas ni vet vilka ni är. Jag vill inte nämna fler - det vore hemskt att glömma någon (jag är 41 nu, minnet sviker ibland).

Tack snälla Catherine, Mattias och Vincent för de fina dagarna vi fick hos er! Catherine - du har efterlyst lite bilder från Hälsinglandsveckan. Här kommer de! :)

Varför heter det skogsbilväg?

I onsdags fick jag uppleva riktigheten i ett antal ordspråk på bara några timmar.

• Genvägar är senvägar
  
• Du ska inte ropa hej förrän du kommit över ån
  
• Efter regn kommer solsken

En person hade sökt förhandsbesked för att få bygga ett hus på ett ställe ute på landet. Mitt jobb var att skriva ett yttrande om möjligheten att anlägga en enskild avloppsanläggning på platsen. För att kunna göra detta måste man ut och titta på provgropar så att man ser om det material som finns i marken är infiltrerbart eller inte.

Kartan jag drog ut från datorn visade vägen och på pappret så såg den bra ut. Det var den också – till en början. Efter ett tag kom jag ut på en skogsbilväg som skulle leda förbi den plats dit jag skulle. Ok, vägen såg väl inte så där jättebra ut, det fanns en del stora hjulspår men också kanter vid sidan om som man kunde köra upp på och visst såg väl vägen lite bättre ut där framme? Och att backa i en uppförsbacke med stora hjulspår och noll sikt bakåt? Nä, det lockade liksom inte…

Helt plötsligt – på mark som såg relativt bra ut – så stod bilen still. Det gick inte att backa, det gick inte att köra framåt. Sådant där har hänt mig förut, i mitt jobb är det inte så ovanligt att man kör fast i någon snödriva på vintern och för det mesta går det snabbt att hitta någon med en traktor som kan dra upp en. Nu, när bilen stod på en väg som gick längs en avsats i en brant skogssluttning, så hade jag kanske 1,5 km till närmaste samling med hus och jag började gå längs en allt sämre väg tills jag så småningom kom fram.

Vet ni hur svårt det är att få tag på någon med traktor i början av augusti då alla kämpar med att bärga hö? Den enda traktor jag såg hade fått dieselstopp så de som hade den kunde inte hjälpa mig. Däremot tipsade de mig om en lantbrukare cirka 3 km åt andra hållet – förbi min bil och lika långt till som jag redan hade gått. Bara att gå tillbaka. Eller gå, förresten? Då jag vände mig om var himlen alldeles svart och molnen rörde sig snabbt åt mitt håll. Ett rejält åskväder var på väg och jag började springa mot bilen, ner för en lång backe, över en bäck, längs leriga hjulspår och upp för en ännu längre backe. I innesandaler! Då jag kom fram till bilen hade åskvädret hunnit ikapp mig och det fanns inget annat att göra än att sätta sig i bilen och vänta. Regnet vräkte ner, det mullrade rejält och plötsligt slog blixten ner ett par hundra meter från bilen – mindre än en sekund mellan blixt och knall. Att lämna bilen var helt otänkbart.

Efter 45 minuter regnade det fortfarande, men åskan hade upphört och jag kunde promenera till närmsta hus och ringa på ett par kollegor som kom ut till platsen en halvtimme senare. Under tiden fick jag tag på en lantbrukare som lovade hjälpa till om vi inte fick loss bilen. Det fick vi förstås inte så med hjälp av en skogsmaskin – ni vet en sådan där stor sak med två stora hjul och en stor kärra med en stor gripklo på - började vi bogsera bilen uppför backen och längs de stora hjulspår som skogsmaskinen lämnade efter sig. Efter ett par timmars arbete hade vi fått bilen flyttad kanske 300 meter till bättre väg. Hela sidan och underredet var täckt med lera och jag hade halva skogen innanför rutan, eftersom en del granar bestämt sig för att titta in i kupén då jag försökte kika ut under bogseringen.

Provgroparna hann jag inte titta på. Genvägar är senvägar, och även om jag tyckte vägen såg ut att fungera så ska man aldrig ropa hej innan man kommit över ån.

Efter regnet kom solskenet.

Någon som kan förklara varför det heter skogsbilväg om man inte kan köra bil på den?

Semesterveckan i Hälsingland kommer jag att skriva lite om inom kort och en del bilder dyker nog upp också. Men kontrasten mellan semestern och första veckan på jobbet har varit ganska tydlig, för att inte säga övertydlig…