En titt i backspegeln...

...handlar det nästan alltid om när man bloggar, men i det här fallet (fan vad svårt det är att skriva och lyssna på Kent samtidigt... "jag sköt en DJ sent igår"... kommer av mig redan från start...). Alltså, vad jag försökte skriva var att i det här fallet får jag titta cirka en månad in i backspegelns spegelglas. För en månad sedan var vi (jag, Marcus och Marie) i Hälsingland och hälsade på hos Catherine, Mattias och deras son Vincent. Efter fyra veckor på jobbet känns det bra att tänka tillbaka på dagarna i Gnarp.

Jag och Catherine hade, fram till för en månad sedan, aldrig träffat varandra. Efter dagarna i Gnarp känns det som om den vänskap som växt fram genom mailkontakt, MSN, telefon och fotosidan.se höll och förstärktes i detta IRL-test.

Ibland när man får kontakt med någon via nätet och sedan träffas IRL så kan det visa sig att man pratat med en fasad, en yta... det finns viktiga delar som inte visats upp. Som gömts. Kanske för att man inte mår bra i sig själv och skäms för att berätta. Eller för att man styrs av samhällets normer för vad som är normalt, rätt och riktigt. Det är ok, man behöver inte vända ut och in på sig själv. Men de gånger jag träffar på människor som verkligen - till hundra procent - vågar vara sig själva och som skiter i vad andra tycker och gör det de tycker om och tror på trots att det i mångas ögon kanske ses som udda och därmed är Farligt, så känner jag oftast väldigt snabbt väldigt, väldigt starkt för dem.

Du Catherine, och som det visade sig även Mattias, är några av få - mycket få - personer jag känner så för. Jennie - du är en annan. Det finns några till och jag hoppas ni vet vilka ni är. Jag vill inte nämna fler - det vore hemskt att glömma någon (jag är 41 nu, minnet sviker ibland).

Tack snälla Catherine, Mattias och Vincent för de fina dagarna vi fick hos er! Catherine - du har efterlyst lite bilder från Hälsinglandsveckan. Här kommer de! :)

Varför heter det skogsbilväg?

I onsdags fick jag uppleva riktigheten i ett antal ordspråk på bara några timmar.

• Genvägar är senvägar
  
• Du ska inte ropa hej förrän du kommit över ån
  
• Efter regn kommer solsken

En person hade sökt förhandsbesked för att få bygga ett hus på ett ställe ute på landet. Mitt jobb var att skriva ett yttrande om möjligheten att anlägga en enskild avloppsanläggning på platsen. För att kunna göra detta måste man ut och titta på provgropar så att man ser om det material som finns i marken är infiltrerbart eller inte.

Kartan jag drog ut från datorn visade vägen och på pappret så såg den bra ut. Det var den också – till en början. Efter ett tag kom jag ut på en skogsbilväg som skulle leda förbi den plats dit jag skulle. Ok, vägen såg väl inte så där jättebra ut, det fanns en del stora hjulspår men också kanter vid sidan om som man kunde köra upp på och visst såg väl vägen lite bättre ut där framme? Och att backa i en uppförsbacke med stora hjulspår och noll sikt bakåt? Nä, det lockade liksom inte…

Helt plötsligt – på mark som såg relativt bra ut – så stod bilen still. Det gick inte att backa, det gick inte att köra framåt. Sådant där har hänt mig förut, i mitt jobb är det inte så ovanligt att man kör fast i någon snödriva på vintern och för det mesta går det snabbt att hitta någon med en traktor som kan dra upp en. Nu, när bilen stod på en väg som gick längs en avsats i en brant skogssluttning, så hade jag kanske 1,5 km till närmaste samling med hus och jag började gå längs en allt sämre väg tills jag så småningom kom fram.

Vet ni hur svårt det är att få tag på någon med traktor i början av augusti då alla kämpar med att bärga hö? Den enda traktor jag såg hade fått dieselstopp så de som hade den kunde inte hjälpa mig. Däremot tipsade de mig om en lantbrukare cirka 3 km åt andra hållet – förbi min bil och lika långt till som jag redan hade gått. Bara att gå tillbaka. Eller gå, förresten? Då jag vände mig om var himlen alldeles svart och molnen rörde sig snabbt åt mitt håll. Ett rejält åskväder var på väg och jag började springa mot bilen, ner för en lång backe, över en bäck, längs leriga hjulspår och upp för en ännu längre backe. I innesandaler! Då jag kom fram till bilen hade åskvädret hunnit ikapp mig och det fanns inget annat att göra än att sätta sig i bilen och vänta. Regnet vräkte ner, det mullrade rejält och plötsligt slog blixten ner ett par hundra meter från bilen – mindre än en sekund mellan blixt och knall. Att lämna bilen var helt otänkbart.

Efter 45 minuter regnade det fortfarande, men åskan hade upphört och jag kunde promenera till närmsta hus och ringa på ett par kollegor som kom ut till platsen en halvtimme senare. Under tiden fick jag tag på en lantbrukare som lovade hjälpa till om vi inte fick loss bilen. Det fick vi förstås inte så med hjälp av en skogsmaskin – ni vet en sådan där stor sak med två stora hjul och en stor kärra med en stor gripklo på - började vi bogsera bilen uppför backen och längs de stora hjulspår som skogsmaskinen lämnade efter sig. Efter ett par timmars arbete hade vi fått bilen flyttad kanske 300 meter till bättre väg. Hela sidan och underredet var täckt med lera och jag hade halva skogen innanför rutan, eftersom en del granar bestämt sig för att titta in i kupén då jag försökte kika ut under bogseringen.

Provgroparna hann jag inte titta på. Genvägar är senvägar, och även om jag tyckte vägen såg ut att fungera så ska man aldrig ropa hej innan man kommit över ån.

Efter regnet kom solskenet.

Någon som kan förklara varför det heter skogsbilväg om man inte kan köra bil på den?

Semesterveckan i Hälsingland kommer jag att skriva lite om inom kort och en del bilder dyker nog upp också. Men kontrasten mellan semestern och första veckan på jobbet har varit ganska tydlig, för att inte säga övertydlig…

Skrivkramp

Det är nog det jag har. Jag får nästan inte ur mig ett enda skrivet ord. Bara de första tre meningarna i det här inlägget känns som en tuff uppgift. Undrar om det finns något kramplösande medel man kan stoppa i sig? Kan man ringa sjukvårdsupplysningen och fråga?

Jag satt och läste Tesas blogg alldeles nyss. Om hur man bara rusar förbi allting och aldrig stannar upp och njuter av stunden. Så är det för mig med just nu. Jag stannar aldrig upp. Ser bara allt som måste göras. Ansvaret. Skyldigheterna. Det tråkiga. Fast igår struntade jag i alltihop och låg mest på soffan hela kvällen. Skönt. Fast allra helst skulle jag vilja åka ut till någon gräsbacke, lägga mig på rygg och titta upp på molnen i några timmar. Höra vinden susa i träden. Bara vara och inte behöva göra. Få nysattacker på grund av allergin mot gräset. Få nysa rakt upp i luften och känna snordropparna landa runt den näsa varifrån de så hastigt sköts ut. Så härligt det är med sommar.

Jag håller på att ta reda på vad som gäller vid bodelning - ännu kvarstår enstaka frågetecken, men jag hoppas få svar på dem idag. Det vore skönt att få det klart... det är den sak som är mest jobbig just nu. Det är en skyldighet, jag har ett ansvar att göra rätt för mig samtidigt som det är tråkigt eftersom det river upp känslor. Hoppas få svar från en advokatfirma idag om hur man ska göra för att göra rätt vad gäller ett par saker. Sen ska banken kontaktas och lån ordnas.

Funderar på att fråga farmor (Marcus farmor alltså) om hon vill komma hit till helgen. Jag har i flera år sagt att hon måste komma upp och se smultronschersminen som växer bredvid altanen då den blommar. Och det gör den nu. Med tusentals vita, väldoftande blommor. Sen skulle jag behöva lite hjälp med Marcus en stund - jag behöver vara ostörd då jag ska fixa fönsterhissen på förarsidan i bilen. Byta ut den mot en begagnad - fast bättre begagnad än vad min är förstås. Äntligen kommer det att gå att rulla ner rutorna. De är frånkopplade nu för att man inte ska rulla ner den trasiga av misstag, för då får man inte upp den igen.

Tänk att man aldrig är nöjd... först klagar jag på att bilrutan inte går att få upp och nu klagar jag på att den inte går att få ner. Fast +60 grader i bilen och stängda rutor är faktiskt ingen höjdare.

Vad har hänt annars då? Tja... fick ett astmaanfall i Åmål för någon vecka sedan och naturligtvis hade jag glömt medicinen... fast jag var ändå såpass ok att jag kunde ta mig till akuten i Säffle ett par mil norr om Åmål. Sjukhuset i Säffle är ju nedlagt, men det finns en privat akutmottagning kvar i lokalerna. Där får man beställa tid för akuta besök. Vart är världen på väg?

"Hej och välkommen till aktiebolaget Akuten, vad kan vi stå till tjänst med?"

"Hallå, jo... väääääs.... ursäkta mig så mycket för att jag stör, men... piiiiip... jag håller på att dö av... vääääs, pyyyyys... astma... Har ni... vääääs... någon tid ledig?"

"Jodå, vi har en tid redan ikväll klockan 22.40, skulle det kunna passa? Hallå? Hallååååå? Är ni kvar? Hallå? Men vart tog han vägen?"

Nåja, jag blev väl omhändertagen och fick andas in medicin i 15-20 minuter och sedan var andnöden utbytt mot hjärtklappning (medicinen har den effekten). Men hellre det...

Puh, vad jobbigt det var att skriva dessa rader. Hoppas att jag slipper skrivkrampen snart. Jag tror att jag just nu har för mycket att tänka på... praktiska saker. Tiden för det vanliga filosoferandet finns inte och det är sådana saker som är roligast att skriva om.

Medan jag har skrivit det här har jag förresten nickat till tre gånger. Vid ett av tillfällena hade jag helt plötsligt en väldigt lång rad med "s" på skärmen. Åh, vad jag behöver semester! Bara 8 arbetsdagar kvar nu...

Ha det gott, alla!

Ungar är underbara

Jag installerade en ny säng igår, en sådan där som man kan köra upp och ner med motor i huvud- och fotänden. Jag berättade inget för Marcus - det syns inte på sängen att den är ny eftersom den ligger i samma sängram som den gamla. Kontrolldosan gömde jag under sängen.

Då jag vaknade låg Marcus bredvid mig. Försiktigt tog jag upp dosan och utan att han såg den bad jag honom titta på sängen. Helt plötsligt åkte huvudänden upp och Marcus gjorde stora ögon. "Ner" sa han och jag tryckte omärkligt på nerknappen. "Upp"! Huvudänden åkte upp. "Ner"! Den åkte ner igen. Så tittade han på mig och sa: "Pappa... man kan prata med den"!

Helt underbart, tycker jag! :)

Väntar

...på helgen
...på att en vän som just kommit hem från Thailand ska höra av sig så att jag får tacka för alla vykort
...på bättre väder
...på nästa lön (jo, redan)
...på skatteåterbäringen
...på att min hosta ska gå över
...på nästa kram från Marcus
...på att smultronen ska komma (de är bara blommor ännu)
...på semestern
...på nästa bild
...på ett telefonsamtal från Gnarp

Där ser man. Det finns ju saker att se fram mot...

Uppdatering

För en vecka sedan ungefär försökte jag mig på en uppdatering av bloggen, jag tyckte det var hög tid redan då. Så jag skrev och skrev och fick nog ihop det längsta inlägget hittills. Så råkade jag öppna ett annat fönster i webbläsaren utan att spara det jag skrivit och vips så var allt borta. Jag bara orkade inte skriva ner allt igen och nu, en vecka senare, är jag inte säker på om jag kommer ihåg vad som hänt den sista tiden. Dagarna går i varandra. Jag känner mig ömsom stressad, glad, ledsen och trött. I ett cirkeldiagram skulle den glada tårtbiten bli cirka 3% av cirkeln, ledsen omkring 15% och trött och stressad skulle ingå i en gemensam tårtbit på 82%.

Jag har i alla fall varit på besök i Göteborg (17-20 maj). Jag och Marcus åkte ner med bil (med Marie) till Åmål, varefter bara Marcus och jag åkte vidare med buss till Mellerud (järnvägsarbeten pågick och bussar ersatte) och tåg till Göteborg. Slutligen spårvagn till Kålltorp. Ett jätteäventyr för Marcus - det är jättekul att vara ute och åka med honom.

I Göteborg var jag iväg på en klassfest - det var 25 år sedan vi gick ut grundskolan och 15 år sedan vi träffades sist. Så kul det var att träffa alla igen! Vi började på Assaredsskolans skolgård där John-John (en klasskompis) bjöd på champagne, öl, jordnötter och chips. Det blev nog bara fyra öl där så för säkerhets skull tog jag med mig en att dricka i den bil som en saftdrickande klasskompis körde oss i till Säve på Hisingen. Där hade John-John ett hantverkscafé i en gammal 1700-talsgård som ligger alldeles nära Säve flygfält. Vi fick välkomstgrogg - John-John sa att det nog inte var en tvåa eller en fyra gin i gin- och tonicglaset utan snarare en tjugotvåa. Det stämde säkert! Sedan blev det mer öl och ytterligare en duktigt stor grogg. Vi satt på baksidan huset och berättade för varandra vad vi gjort sedan sist. Folk gick i skytteltrafik till ett buskage där man kunde kissa i riktning mot flygfältet, alltmedan Ryan Airs flygplan startade och landade.

Sen blev det middag med grillat kött och potatissallad m m. Fikon inlindade i bacon som sedan stacks på spett och grillades var en höjdare! Vi fick vin till maten förstås... och lite whisky. Nu tror ni att jag var jättefull... men det var jag inte. Allt fördelades på cirka 9 timmar och jag fick inte ens huvudvärk dagen därpå.

Vad mer då? Var i Nora och fotograferade tillsammans med Marie nu i lördags. Nora är en jättemysig stad - rekommenderas varmt. Kolla gärna på http://www.tretrastader.se så får ni se! :)

Vad har jag hunnit med mer då? Jag har...

• fyllt 41


• beställt en ny säng med motor så att jag får upp huvudet mer vilket bör leda till mindre snarkningar och en piggare Hans


• slagit sönder en kaffebryggarkanna i 39000 bitar


• köpt en ny kaffebryggare


• slängt ett halvårslager av återvinning vilket gör att jag numera ser delar av garagegolvet igen...


• skrivit en bok


• uppfunnit något revolutionerande (hemligt tills patentet gått igenom)


• tvättat utan att förlora en enda strumpa

Det finns säkert mer jag har gjort, men detta var de viktigaste bidragen till mänsklighetens väl och ve.

Äntligen har jag skrivit ett nytt inlägg i tankbanken. Ska bara kolla en grej på nätet först, sen så ska jag... *poff*

ÅH NEEEEEEJ!!!!

Löpsedlar kan göra dig obotligt sjuk (se om du är drabbad)

Det skulle kunna vara en rubrik i en kvällstidning som börjar på A eller E. Löpsedlarna finns överallt och precis som med baksidan av mjölkpaketet som står på frukostbordet så läser man det som står där. Om Kicki Danielsson nya bantningsförsök, NN:s svåra bröstoperation och om hur man får platt mage före sommaren. Jag kan ge mig fan på att många stora personer inte får platt mage före sommaren såvida de inte blir överkörda av en ångvält. Hur kan kvällspressen veta hur stor man är?

"Misshandelsfallen ökar - se hur ditt område är drabbat".
"De köpte de dyraste villorna i X-stad förra året - vi har hela listan".
"Vanlig akne kan vara livsfarlig sjukdom - så ser du om du är drabbad".

Kvällspressen säljer på oro, dålig självkänsla och avundsjuka. Den senare egenskapen är något som jag verkligen ogillar - avundsjuka innehåller alltid ett visst mått av missunsamhet. Varför ska man missunna andra människor något? Det har jag aldrig förstått. Och den oro som kvällspressen ingjuter i många människor - vad för den med sig?

Ickehändelser blir förstasidesnyheter. Samtidigt som någon kändis genomgår en svår bröstoperation opereras Annelie Larsson i Göteborg för en hjärntumör. Jag som hade fått för mig att det var en ganska svår operation, men eftersom det inte står något i tidningarna så är det nog inte så svårt. Jag får inte veta hur operationen gick och hur Annelie Larsson klarade sig men däremot att kändisens bystmått gick upp med ett par storlekar. Det är kunskap man inte kan vara utan. Det är också viktigt att veta vem som är ihop med vem så att man inte är helt borta den dag de först gifter sig och sedan skiljer sig från varandra.

Rädsla, avundsjuka och oviktigheter. Jag tror att detta gör större åverkan på folkhälsan än mycket annat.

Ändå... nästa gång jag ser en löpsedel så kommer jag att läsa rubrikerna. Irritera mig och på så vis antagligen stressa upp mig själv och lägga den stressen till all annan stress så att nivån till slut blir farligt hög. Men jag kommer inte att köpa någon av tidningarna. Löpsedlarna får mig att inte vilja ha dem. Undrar om rubriksättarna är medvetna om det?