Extra insättning

Hej vår
Hej utsläppta tår
Solen sår
livet igen

Hej tö
Hej skit gömd i snö
Vintern går
lämnar spår

Hej hå
Hej då
Slutar här
Fick rimbesvär

Denna insättning är gjord enbart för att hålla liv i bloggen.

Vad är väl...

...en tvådagarskonferens om bajs... den kan vara skittråkig... och dödstrist... och... och alldeles underbar! Eller så kan den vara det förstnämna. I två dagar har jag hört hur man kan ta hand om skit. Infiltrationer, markbäddar, ny avloppslösningar, filter, byggteknik, framtidsmöjligheter, nya allmänna råd från Naturvårdsverket... vissa saker var bra... sådana som jag har praktisk nytta av i jobbet. Men mycket var också sövande.

När någon av mina arbetskamrater eller jag kommer tillbaka från en konferens så brukar den första frågan vara "hur var maten"? Sällan får man höra att den var trist, men på den här konferensen hade man misslyckats. Lunchen dag ett var visserligen bra, men sen verkade de ha bytt ut kocken mot... ja, fan vet vad... men jag menar - varför serverar man tsatsiki ihop med mimosasallad, kassler, lax och kall pasta? Och till det rödvin??? Hmmm... dessutom fick vi lax till lunch... (ja, jag vet, dagens i-landsproblem).

Och varför kan inte SJ någonsin komma fram i tid? På väg till Linköping var det byte i Katrineholm. Där fick vi veta att tåget vi skulle byta till hade fått fel vagnar med sig och därför var det miiinst en halvtimme sent (= säkert det tredubbla om man översätter SJ-svenskan till passagerarsvenska). Tack vare en snäll tågvärd på X2000 mot Malmö så fick vi (mot alla regler) åka med det tåget i stället och kom på så sätt i tid i alla fall. På hemvägen hade det första tåget vi skulle åka med fått stanna på vägen för att tåget före hade fått stopp. De fick ta upp passagerarna från det tåget med försening som följd. Som tur var hann vi med bytet i Katrineholm så jag kom hem på utsatt tid. Men: hur svårt kan det vara att på egen räls, utan korsningar och utan väghinder som traktorer och lastbilar, komma i tid?

Nåja... har man bara fått smälta intrycken ett par dagar så var det kanske en bra konferens ändå. Och Linköping var vackert!

Tre

Idag, den tredje i tredje, åkte tre personer utrustade med kameror av tre olika märken för tredje gången i Wermlands Fotografiska Sällskaps regi till Borgvik. Tre flaskor ketchup köptes på vägen. Denna ketchup skulle användas på korvarna som låg i de tre korvpaket vi hade med oss. Korvarna skulle värma oss eftersom det bara var cirka tre grader varmt ute. Den medhavda engångsgrillen borde hetat tregångersgrill för vi fick inte fyr på kolen förrän efter tredje försöket. Det medföljande tändpappret brann bara upp, nästa lager papper som vi lade på gjorde detsamma och först då vi hade i en hel pappkartong fick vi någon slags fyr på grillen och korvarna blev ganska varma men inte i båda ändarna. Men vi hade det tre-vligt i alla fall. Maries goda bullar åts med glädje som efterrätt. Jag lade tre stora snöbollar på grillen för att släcka den. Strax efter tre åkte vi hem. Dit var det sju mil.

Fan också, där sprack det!

Snödroppar...

är en form av obeslutsam nederbörd. Inte snöflingor, inte regndroppar. Snödroppar. De slår med kalla slag i ansiktet och rinner ner innanför tröjan. Jag förstår inte varför folk tycker det är så fint med snödroppar...

Vilken riktning?

Ännu en kväll med känslan av att inte vara på väg åt något håll. Det är ingen angenäm känsla alls. Den skulle kunna vara det om man i det mesta man höll på med var nöjd eller åtminstone kände en glädje eller en nyfikenhet. Men jag står still. Tar inga steg vare sig åt höger eller vänster, framåt eller bakåt. Möjligtvis känns det som om jag går runt det ena benet med hjälp av det andra. I cirklar.

Jag behöver ett mål. Jag behöver bestämma mig för en riktning. Våga ta ett par steg åt ena eller andra hållet. Göra något nytt. Men vad? Är det bäst att gå åt höger? Eller vänster? Eller spelar det ingen roll så länge man bara rör på fötterna? Så att man tar sig någonstans och får se nya horisonter?

Det känns som om det finns något i mig som vill ut. Något som måste uttryckas. Jag vet bara inte vad eller hur. Egentligen vet jag inte varför heller... bara att det är nödvändigt. Ju fler kvällar med känslan av att inte vara på väg någonstans desto svårare blir det första steget att ta. Jag måste hitta målet som får mig att röra på fötterna.

Ännu en anledning att bo i Arvika

Det finns mycket bra med Arvika och i dag kom jag på en sak till. Mattias Janson Chocolaterie & Glacerie. Det känner jag förstås till sedan tidigare... superb, handgjord choklad och underbara chokladbakverk. För att inte tala om den egentillverkade glassen där bourbon-vanilla är en personlig favorit...


Har ni sett en sådan här skapelse förut? Chokladsemlan? Fylld med choklad i stället för mandelmassa och med ringlad choklad på locket. En sådan åt jag och Kajsa ikväll. Marcus fick en han med, men den var nog lite för vuxen i smaken. Han skulle äta den i morgon sa han och så fick jag ställa in den i kylen över natten.


Har han tur finns den kvar i morgon. Det gör den om inte någon råkar äta upp den i natt...

Detta inlägg i tankbanken sponsras inte av Mattias Janson Chocolaterie & Glacerie.

Uppdatering den 23 februari

Chokladsemlan klarade hela natten och hela dagen därpå. På kvällen åt jag upp den. Sorry, Marcus...

Vänner

Trots att man tror att man är rätt så ensam så påminns man ibland om att man har en del vänner ändå. En ovanlig person i Arvika, en givmild person på en båt i Stockholm, en grymt bra studiofotograf i Gnarp, en person som kör bil jättefort i Uddevalla, en färg- och formsäker Häls-öbo (jo, det kan stavas så om man vill) och en som drömmer om ett café i Åmål. Ni vet vilka ni är. Sen finns det en del personer som jag har kontakt med via fotosidan.se men bara där... alla betyder ni väldigt mycket!

Tack för att ni finns! Inte på så nära håll som man kanske skulle vilja, men aldrig längre än några tangenttryckningar bort.