Dags att kalla in Det Okända?

För vad ska man tro? Utan att ha varit förberedd på att något sådant skulle kunna hända, har jag två kvällar i rad råkat ut för händelser som jag inte kan förklara. Saker som fått håren att resa sig på kroppen.

I förrgår kväll inträffade den första händelsen. Marcus låg uppe på övervåningen och sov och jag var i badrummet på bottenvåningen där jag tog en varm dusch. Plötsligt fick jag en våldsam olustkänsla och trots duschens varma strålar kändes allting plöstligt kallt. Som om det drog en kall il genom rummet och den ilen varade i flera minuter. Då jag kom ut ur badrummet blev allt som vanligt igen och jag tänkte inte så mycket mer på det. Huden som nyss var alldeles knottrig blev slät (nåja) igen.

I går kväll, vid tiotiden ungefär, låg Marcus åter och sov på övervåningen. Själv låg jag på soffan på nedervåningen och tittade på TV. Plötsligt hörde jag någon som gick nerför trappan - den knarrar nämligen rätt rejält. 14 rejäla steg. Marcus har som vana att gå ner bara några minuter efter att han lagt sig (han måste alltid göra något - kissa eller visa mig en bild i ett reklamblad med leksaker eller bara ge mig en kram). Fast det brukar inträffa omring kvart över åtta - inte vid tiotiden. Jag ropade på honom flera gånger, men fick inget svar så jag gick upp på övervåningen och tittade och där låg han och sov.

Hur förklarar man detta?

Blir jag idiotförklarad nu?

En sak är säker - skulle jag se en dödsannons i tidningen efter förre ägaren till huset så lovar jag att ringa efter Det Okända.

Någon mer som råkat ut för något liknande?

Bered er...

...på en helvetes massa bilder. Under en kanontrevlig dag ute vid Stångehuvuds naturreservat i Lysekil tillsammans med Helena, Milla & Ubbe och barnen Felicia och Wilma fick både min och Maries kamera arbeta hårt. Trots flera timmar på klipporna och trots 31 graders värme kändes det aldrig hett - en underbar vind gjorde fredagens vistelse där till en behaglig upplevelse. En riktigt, riktigt bra dag som avslutades med grillning, vin och trevlig samvaro hemma hos Milla och Ubbe.

Tolvårsjubileum

För ganska exakt tolv år sedan - det kan slå på någon dag hit eller dit - fick jag tinnitus. Ena kvällen var det tyst, morgonen därefter brusade det och pep i öronen. Har ni någon gång legat i en hytt bredvid maskinrummet på Englandsfärjan (eller någon annan stor färja) så vet ni hur det låter. Så har det låtit i mina öron sedan dess. Maskinrumsljud. Orsaken till att det uppstod? Jag har inte den blekaste aning...

Vanligtvis är bruset, pipet och maskinrumsljudet ganska svagt - jag har t ex inga problem att somna. Oftast maskeras ljudet ganska så bra av vanliga samtal. Men vid vissa tillfällen - t ex när jag är stressad eller när jag är på väg att bli förkyld - blir det mycket värre. Just idag hör jag otroligt dåligt på vänster öra. Bruset dränker det mesta och jag kan inte ens höra vad folk på en meters avstånd säger om de pratar i normal samtalston och inte är vända direkt mot mig. Om en lastbil kör förbi mig hörs maskinrumsljudet starkare än ljudet från lastbilen. Just dagar som denna förstår jag hur det är att vara hörselskadad.

Var rädd om era öron. De är inte bara en prydnad på huvudet...

Lyssna på och njut av tystnaden. Sist jag hörde den var i slutet av maj 1996.

Är det någon som kan förklara...

...meningen med Per Gessles inledande rader i "En händig man"? En av förra årets stora, svenska hitar?

Hanna hade stormigt kärleksliv, hon kraschade alltid i samma bil.

Jag har verkligen försökt förstå dessa rader. Det måste finnas en djupare innebörd. Det kan inte bara vara dålig lyrik. Men, nej... jag kommer inte på det. Kraschade alltid i samma bil. Hur ofta kraschar man? En krasch är ju inte en buckla på plåten. En krasch är något mer. En krasch är förödande och en bil som kraschat måste antagligen skrotas.

Inte Hannas bil. Hon kraschar i den gång på gång. Det måste vara jättedyrt att reparera den varje gång hon kraschat. Varför kraschar hon gång på gång? Är det något som verkstaden missat? Något fel på bromsarna som de undgår att se vid varje reparation? Eller som de väljer att inte se för att hon snart ska komma tillbaka efter ännu en krasch?

Har Hanna körkort?

Nä, jag kommer inte på det... fast med tanke på de kostnader som Hanna måste ha för alla reparationer känner jag mig lite nöjd och glad just nu när min egen bil blivit repad av någon - kanske en händig man - som haft för lite att göra. För jag behöver bara betala 1500 kronor i självrisk.

Så skönt att ha något att lägga skattepengarna på...

Finns det något bättre än vatten...

...en het sommardag? En tur till Maries kompisar Tommy och Ann-Sofies sommarstuga resulterade i de här bilderna. Sådant som hände men som jag inte har bilder på är krocketspel, boccia, grillad korv garnerad med stekt trollslända, kaffe och bulle, en härlig vind som tog bort den värsta hettan och för min egen del det första fotbadet i en sjö för i år...

Helgen som gick...

...har Marie redan skrivit om och jag tycker att det känns som om jag upprepar något som redan har sagts om jag skriver om det jag med. Men trevligt var det! Jag behövde en helg med näring för själen och det fick jag verkligen! Tack! :)

Lite bilder från de två dagarnas fotograferande kommer här...

Valet att välja eller valet att låta bli

Hoppar över en kafferast och skriver några ord om något som jag tänkte på igår kväll i stället. Det handlar om valet att välja och valet att låta bli.

Jag ska inte säga att jag inte valt mellan olika saker under åren. Visst har jag, precis som alla andra, funderat över om jag ska göra si eller om jag ska göra så. Men valen har ofta rört större saker. Ska jag söka jobb här eller där? Ska jag gå den utbildningen eller ska jag välja en annan? Livsavgörande saker - sådana som anger huvudriktningen i livet. De stora dragen. Grundfärgen. Som att välja E20 för att nå ett mål i stället för att åka på småvägarna. Man gör ett val, färdas längs vägen och kommer snabbt fram till ett mål utan alltför många val mellan höger- och vänstersvängar. Man slipper stoppskyltarna. I med farthållaren bara.

Eller så har jag gjort små och i grunden ganska oviktiga val. Ska jag resa hit eller dit på semestern? Ska jag måla huset i den färgen eller den andra? Ska jag äta en Big Mac eller ska jag äta en Mc Feast? Vad har dessa val för betydelse? Ingen alls, skulle jag vilja säga.

Det som slog mig igår kväll var att man under större delen av dagen undviker, eller missar, att göra val. Små, små val som tillsammans får en stor effekt. Från det man vaknar på morgonen, till dess man somnar på kvällen, ställs man inför massor av val utan att se dem. Man går på rutiner i stället. Man gör som man brukar utan att ifrågasätta. Man styr inte, man följer med strömmen. Styr man inte missar man en massa möjligheter.

Val jag kunde gjort idag som skulle haft en större effekt i långa loppet, men som inte påverkar så mycket om jag bara väljer att göra det vid enstaka tillfällen eller inte alls:

• Jag kunde ha lagt mig tidigare än 00.30 och därmed varit piggare idag, men jag lät bli.
• Jag kunde ätit en bra frukost, men jag lät bli.
• Jag kunde ha gått till jobbet - vädret var fint, jag behöver motionen och det kostar att ta bilen. Ändå lät jag bli.
• Jag kunde valt att köpa något lätt till lunch, i stället blev det något annat.

Det handlar inte bara om mat och motion, även om det ser ut så på exemplen ovan. Det jag menar är att man måste ge akt på möjligheten att välja, för den finns där hela tiden. Fånga dagen, kanske? Carpe diem? För att fånga dagen måste man fånga stunden och för att fånga stunden måste man göra rätt val vid varje tillfälle som stunden inträffar... man måste hela tiden ifrågasätta det man precis har tänkt att göra!

Samtidigt måste valen man gör i stora drag leda till något som gör att man utvecklas som person. Genom många små val anger man riktningen utan att missa nyanserna i livet. Genom att svänga till höger och gå uppför en backe kanske man får en bättre vy än om man gör det enkla valet och går rakt ner för backen i stället.

Jag ska försöka ha det här med val i tankarna hela tiden framöver. I varje stund ska jag försöka fråga mig själv:

Vill jag det här?

Varför gör jag så här?

Kan jag göra det på ett annat sätt?

Vad vinner jag och vad förlorar jag på att göra på det ena eller det andra sättet?

Ställer man sig de frågorna så ofta det går tror jag att man kan nå långt. Det är antagligen det här som kallas målmedvetenhet...

Det låter flummigt detta, men just de här tankarna och några till, är en viktig insikt för mig.