Sju sanningar

Jag har blivit utmanad av Therese och en del av er kommer att drabbas av detta...

Här är reglerna:

1. Länka till den som har utmanat dig.

2. Berätta 7 sanningar om dig själv.

3. Utmana 7 personer i slutet av ditt inlägg.

4. Lämna ett meddelande till dem du utmanat.

Mina sanningar

1. Jag står inte på mig tillräckligt. Jag är för lättpåverkad när det gäller att göra vad andra vill att jag ska göra och jag viker mig för lätt för andras vilja. Hänger på, liksom. Jag ärver inte andras åsikter, det är inte så jag menar, men jag vill inte göra någon besviken genom att inte göra det de vill att jag ska göra. Vilket ibland gör att jag själv blir besviken.

2. Jag avskyr yta. Ett polerat yttre, ett fint skal eller en schysst lack som döljer ett fult inre får mig att må dåligt. Program på TV som bara snuddar vid ytan, som gör ickesanningar till dagens viktigaste händelser är rena kräkmedlet. Som Jerry Springer. Program som bara lockar fram dåliga sidor hos folk.

3. Jag är, trots att jag alltid hävdat motsatsen, ett gränsfall till att vara prylbög. Jag älskar nya saker, framför allt elektronik. Allt med sladd och knapp går hem så länge designen är snygg. Jag lyckas alltid motivera varför jag måste skaffa det jag inte behöver och jag tar det gärna på avbetalning om pengarna inte räcker för stunden. Det här är en underlig egenskap. På vilket sätt gör den mig lyckligare? Jag vet inte. Det som är nytt är bara nytt tills man fått det i sin hand, sedan är det - oundvikligen - begagnat och mindre värt.

4. Jag är en ickekarriärist. Har inga ambitioner att göra karriär - det som är viktigast för mig är det lilla livet. Marcus står högst upp på min "viktigt-i-livet-lista".

5. Jag lyder gärna minsta motståndets lag, så länge det inte är absolut nödvändigt att göra en viss sak på ett visst sätt. Tråkiga saker är till för att undvikas och livet är en kryssning mellan dessa saker.

6. Jag är en lyssnare och en tänkare mer än en talare. Jag uppfattas nog som blyg, men är det inte (längre). Det är bara det att medan andra talar om något så funderar jag och då jag funderat tillräckligt för att säga något så har de andra redan börjat prata om något annat.

7. Jag spenderar alldeles för mycket tid med att vränga på ord. Tänk på det, alla ni som pratar med mig - medan ni pratar pågår något slags maskineri i bakgrunden där era ord behandlas, förvrängs och mosas i ständiga försök att komma ut som något nytt och helst knäppt eller roligt.

De jag har utmanat hittills är:

Annika Ekebert
Tommy Jansson
Marie Harén
Catherine Dahlgren

Om jag kommer på fler med någon form av blogg eller hemsida så ska jag utmana tre till.

Hur många koder behöver ni komma ihåg?

Skulle logga in på min webmail nu på morgonen och jag ljuger inte om jag säger att det tog ungefär två minuter mer än den vanliga sekunden innan jag hade skrivit in rätt lösenord. Det var liksom bortspolat ur minnet, kanske som en följd av bara 4,5 timmars sömn i natt, kanske som en följd av en allt högre ålder.

Hur många lösenord och koder har ni? Här kommer en lista på mina (ja, inte koderna, men ställena de gäller för):

1. Crimson

2. Ginza

3. Tradera

4. Ticnet

5. Avloppsguidens medlemssidor (jodå, faktiskt)

6. Livsteck.net (Livsmedelsverkets webtidning)

7. Tekis supportsidor för ECOS

8. ECOS användarförening

9. Handelsbanken

10. Jobbets flexklocka

11. Koden till dörrarna på jobbet

12. Bankomatkoden

13. IKANO kort

14. Handelsbanken telefonsvar

15. Telia webmail

16. Telia Mina Sidor

17. Inloggningen på jobbets dator

18. Inloggningen på ECOS (vårt ärendehanteringssystem)

19. Pinkoden till mobilen (min privata)

20. Pinkoden till mobilen (jobbets)

21. Koden till Telia Fördel

22. Bokus

23. Fotosidan

Lägg till några stycken där jag glömt både koden och vart den går.

Konstaterar att antalet koder överstiger antalet människor som jag regelbundet har kontakt med. Antingen är det illa eller så är det ett mått på framgång. Varför kan vi inte få ett system med fingeravtrycksläsare som fungerar som ersättning för alla koder? Hur mycket tid går åt att under en livstid fundera och tveka över vad koden var? Hur många gånger måste man skriva in den på nytt för att första försöket blev fel? Hur många mail måste man skicka för att få en ny kod eller hjälp med att komma ihåg den gamla?

I väntan på det allomfattande systemet - är det någon som har en bra metod för hur man ska hantera sina lösenord? Hur man ska skapa nya och framför allt - hur man ska komma ihåg dem?

Den som gräver en grop...

...får ibland besök av mig. En typisk - om det finns någon sådan - dag på jobbet:

1. Åk några mil med bilen.

2. Gå ur bilen.

3. Titta ner i en grop.

4. Titta på materialet som ligger bredvid gropen.

5. Muttra lite grann för dig själv - "hmmm... jahaja... morän verkar det vara...".

6. Ta upp en näve jord i handen och försök (alltmedan du gör ditt bästa för att se lite pillemarisk ut) att rulla materialet till en korv i handflatan och när det inte går - nicka lite förnöjt över vetskapen om att här går det minsann att direktinfiltrera avloppsvatten.

7. Gå tillbaka till bilen.

8. Åk några mil igen (samma mil som förut fast baklänges, liksom).

Ett lätt och behagligt jobb kan man tycka. Får han verkligen betalt för att göra det där? Jo, tänk att jag får det och det ska jag ha också för efter denna behagliga del av jobbet följer en lite mer tidsödande och trist procedur, allt för att den så viktiga rättssäkerheten ska uppnås:

Ring och berätta om resultatet för fastighetsägaren. Vänta på att få in ansökan om att få "inrätta avloppsanordning dit vattentoalett får anslutas" som det heter i 13§ förordningen om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd. Då ansökan inkommit - kopiera upp den i lämpligt antal och skicka ut den till berörda grannfastigheters ägare (ibland 3-4 olika per fastighet och ibland uppemot 10 fastigheter) för yttrande. De kan ju ha en dricksvattentäkt i närheten som man inte uppmärksammat. Avvakta alla yttranden. Om ingen har något att erinra - skriv beslut, skicka ett ex till den sökande och lägg ett ex i korgen för de delegationsbeslut som ska redovisas i myndighetsnämnden vid nästkommande sammanträde. För in alla händelser i ärendehanteringssytemet på datorn (om den fungerar). Se till att meddela expeditionen hur mycket den sökande ska få betala (vanligen 3600 kronor).

Jobbet är 20% utomhus och 80% inomhus (inte som en del skulle påstå - att jobbet är 20% jobb och 80% kafferast).

Tiden fram till nästa måltid...

... är tamejfan längre då man bantar än då man inte gör det. Jag sitter på jobbet och jag har jobbat med ett ärende i cirka 45 minuter. Jag började klockan 11.35 och 45 minuter senare är klockan fortfarande 11.35. Klockhelvetet står stilla.

Jag vill äta NU! Även om det bara är en sallad. NU, NU, NU!!!!

Arrrrrgh!!!!

Blodsockret är nu så lågt att jag ser polkagrisar flyga runt framför ögonen... ska försöka fånga en.

Lägesrapport

För att sätta lite press på mig själv tänker jag tala om hur bantningen går här i bloggen. Jag har nu hållt ut i en hel vecka och trots ett par missöden i form av bl a smörgåstårta (m m) på ett 55-årskalas så väger jag numera två kilo mindre. Vad jag väger säger jag inte.

Försöker intala mig att Nutrilett med mixad banan i är mycket godare än alla sorters skräpmat och gräddiga såser tillsammans och hittills har det gått bra.

I lördags var det Arvikamârten och fyra timmars travande bland ett antal tusen människor. Strålande väder och det var riktigt trevligt. Marcus fixade allt detta travande riktigt bra - det är inte lätt att vara 110 cm lång och bara se rumporna på folk. Någon leksak blev det och lite godis med. Själv köpte jag ingenting (eller jo, minsta påsen mârtensgodis i form av whiskeynougat).

På söndagen var det tivoli för barnen och Marcus hade såååå kul! Numera vågar han åka allt och det får man tacka Vincent i Gnarp för som fick med Marcus i attraktionerna i Furuviksparken i slutet av juli. I en attraktion som var som Virvelvinden fast med tre korgar i varje "arm" så åkte vi tillsammans och han skrattade så att han kiknade och han ropade: "Pappa, detta är superkul".

Sådana stunder hör till höjdpunkterna i livet.

Skillnaden

Som en del av frukosten har jag de senaste 14 månaderna ätit sådana här (nä, inte tändstickor - tabletter). Fast hela. Lyckopiller kallas de av en del, fast jag tycker det är missvisande. De ger inte lycka, men de gläntar på gardinerna i det mörka rummet och de jämnar ut vågorna så att livet ter sig mer som ett stilla vatten där inga sensationer inträffar. Vare sig positiva eller negativa. De ger ett jämnt humör, man kan bli arg men man slipper bli oförklarligt mörk i sinnet. Man slipper de tvära kasten.

Jag har under någon vecka, kanske två, försökt gå ner till en halv tablett om dagen. Det funkar... inte. Man skulle kunna tro att skillnaden med en halv tablett är en halv. Så är det inte. Skillnaden är, då den inträffar, hel. Omöjlig att freda sig mot, omöjlig att vända på genom att "försöka tänka positivt". Den förlamar sinnet.

Gårdagskvällen var en sådan kväll. Mörkret kom mitt under Tommys besök och det berodde inte på att han vann i golf på X-boxen (det är han värd, det är så sällan han vinner). Det berodde inte heller på att jag inte fick några kanelbullar på kanelbullens dag. Mörkret kommer p g a bagateller. Ibland kommer det utan anledning alls.

Den halva tabletten får mig att fundera på vad man egentligen är. En serie kemiska reaktioner? Tabletten påverkar humöret och det ser jag som en ursprunglig, mer opolerad och "rå" del av människan - humöret speglar mig och mina värderingar genom en direkt reaktion från min sida. Det är svårt att förställa sig. Humöret hycklar inte - man kan se glad ut eller säga något roligt men det lyser ändå alltid igenom.

Så vad gör man nu? Accepterar de fördragna gardinerna och intalar sig att det nog beror på hösten (som jag har svårt för, jag behöver ljus). Väntar och ser om det vänder? Eller går upp på en hel tablett igen? Fan vet.

Sammanfattar man det hela så gör en halv tablett mig mindre än halv medan en hel tablett inte gör mig riktigt hel. Komplicerat.

Tro nu inte att det är någon fara med mig - jag är van vid detta och jag vet att det bara handlar om att en kemikalie inte riktigt räcker till. Det är mer synd om de som drabbas av att gardinerna dras för i mitt mörka rum för det gör även deras tillvaro lite mörkare.

Kanelbullens dag

...och jag får inte äta för jag bantar. Nu jävlar ska jag gå ner i vikt. Nästa år på kanelbullens dag ska jag kompensationsäta kanelbullar för de jag inte får i år.