Usch

Strax före 07.00 i morse. Dags att flytta söderut...

Kolla! Två inlägg på två dagar!

Ibland behövs det. Som nu. Tommy ska inte ostraffat pika mig för att jag förlorade med ett slag i golfen häromkvällen (se hans kommentar på föregående inlägg). Så här kommer ett par bilder som visar vem som är den store golfaren... Den elektroniska kommentatorn berömde mig för min låga score! Hehe... slå 59 slag på 18 hål du! Du är välkommen att försöka när som helst.





Annars har det inte hunnit hända så mycket. Gick upp vid 12.30 idag efter att ha jobbat och nattsuddat i går kväll (kom inte i säng förrän 02.30). Ikväll har jag jobbat igen - en inspektion på en av stadens restauranger. Trist att jobba både fredag och lördag kväll men det blir i alla fall lite extra betalt nästa lön. Får se om det blir något kul för de pengarna eller om jag är förnuftig och sparar dem.

En titt i backspegeln...

...handlar det nästan alltid om när man bloggar, men i det här fallet (fan vad svårt det är att skriva och lyssna på Kent samtidigt... "jag sköt en DJ sent igår"... kommer av mig redan från start...). Alltså, vad jag försökte skriva var att i det här fallet får jag titta cirka en månad in i backspegelns spegelglas. För en månad sedan var vi (jag, Marcus och Marie) i Hälsingland och hälsade på hos Catherine, Mattias och deras son Vincent. Efter fyra veckor på jobbet känns det bra att tänka tillbaka på dagarna i Gnarp.

Jag och Catherine hade, fram till för en månad sedan, aldrig träffat varandra. Efter dagarna i Gnarp känns det som om den vänskap som växt fram genom mailkontakt, MSN, telefon och fotosidan.se höll och förstärktes i detta IRL-test.

Ibland när man får kontakt med någon via nätet och sedan träffas IRL så kan det visa sig att man pratat med en fasad, en yta... det finns viktiga delar som inte visats upp. Som gömts. Kanske för att man inte mår bra i sig själv och skäms för att berätta. Eller för att man styrs av samhällets normer för vad som är normalt, rätt och riktigt. Det är ok, man behöver inte vända ut och in på sig själv. Men de gånger jag träffar på människor som verkligen - till hundra procent - vågar vara sig själva och som skiter i vad andra tycker och gör det de tycker om och tror på trots att det i mångas ögon kanske ses som udda och därmed är Farligt, så känner jag oftast väldigt snabbt väldigt, väldigt starkt för dem.

Du Catherine, och som det visade sig även Mattias, är några av få - mycket få - personer jag känner så för. Jennie - du är en annan. Det finns några till och jag hoppas ni vet vilka ni är. Jag vill inte nämna fler - det vore hemskt att glömma någon (jag är 41 nu, minnet sviker ibland).

Tack snälla Catherine, Mattias och Vincent för de fina dagarna vi fick hos er! Catherine - du har efterlyst lite bilder från Hälsinglandsveckan. Här kommer de! :)

Varför heter det skogsbilväg?

I onsdags fick jag uppleva riktigheten i ett antal ordspråk på bara några timmar.

• Genvägar är senvägar
  
• Du ska inte ropa hej förrän du kommit över ån
  
• Efter regn kommer solsken

En person hade sökt förhandsbesked för att få bygga ett hus på ett ställe ute på landet. Mitt jobb var att skriva ett yttrande om möjligheten att anlägga en enskild avloppsanläggning på platsen. För att kunna göra detta måste man ut och titta på provgropar så att man ser om det material som finns i marken är infiltrerbart eller inte.

Kartan jag drog ut från datorn visade vägen och på pappret så såg den bra ut. Det var den också – till en början. Efter ett tag kom jag ut på en skogsbilväg som skulle leda förbi den plats dit jag skulle. Ok, vägen såg väl inte så där jättebra ut, det fanns en del stora hjulspår men också kanter vid sidan om som man kunde köra upp på och visst såg väl vägen lite bättre ut där framme? Och att backa i en uppförsbacke med stora hjulspår och noll sikt bakåt? Nä, det lockade liksom inte…

Helt plötsligt – på mark som såg relativt bra ut – så stod bilen still. Det gick inte att backa, det gick inte att köra framåt. Sådant där har hänt mig förut, i mitt jobb är det inte så ovanligt att man kör fast i någon snödriva på vintern och för det mesta går det snabbt att hitta någon med en traktor som kan dra upp en. Nu, när bilen stod på en väg som gick längs en avsats i en brant skogssluttning, så hade jag kanske 1,5 km till närmaste samling med hus och jag började gå längs en allt sämre väg tills jag så småningom kom fram.

Vet ni hur svårt det är att få tag på någon med traktor i början av augusti då alla kämpar med att bärga hö? Den enda traktor jag såg hade fått dieselstopp så de som hade den kunde inte hjälpa mig. Däremot tipsade de mig om en lantbrukare cirka 3 km åt andra hållet – förbi min bil och lika långt till som jag redan hade gått. Bara att gå tillbaka. Eller gå, förresten? Då jag vände mig om var himlen alldeles svart och molnen rörde sig snabbt åt mitt håll. Ett rejält åskväder var på väg och jag började springa mot bilen, ner för en lång backe, över en bäck, längs leriga hjulspår och upp för en ännu längre backe. I innesandaler! Då jag kom fram till bilen hade åskvädret hunnit ikapp mig och det fanns inget annat att göra än att sätta sig i bilen och vänta. Regnet vräkte ner, det mullrade rejält och plötsligt slog blixten ner ett par hundra meter från bilen – mindre än en sekund mellan blixt och knall. Att lämna bilen var helt otänkbart.

Efter 45 minuter regnade det fortfarande, men åskan hade upphört och jag kunde promenera till närmsta hus och ringa på ett par kollegor som kom ut till platsen en halvtimme senare. Under tiden fick jag tag på en lantbrukare som lovade hjälpa till om vi inte fick loss bilen. Det fick vi förstås inte så med hjälp av en skogsmaskin – ni vet en sådan där stor sak med två stora hjul och en stor kärra med en stor gripklo på - började vi bogsera bilen uppför backen och längs de stora hjulspår som skogsmaskinen lämnade efter sig. Efter ett par timmars arbete hade vi fått bilen flyttad kanske 300 meter till bättre väg. Hela sidan och underredet var täckt med lera och jag hade halva skogen innanför rutan, eftersom en del granar bestämt sig för att titta in i kupén då jag försökte kika ut under bogseringen.

Provgroparna hann jag inte titta på. Genvägar är senvägar, och även om jag tyckte vägen såg ut att fungera så ska man aldrig ropa hej innan man kommit över ån.

Efter regnet kom solskenet.

Någon som kan förklara varför det heter skogsbilväg om man inte kan köra bil på den?

Semesterveckan i Hälsingland kommer jag att skriva lite om inom kort och en del bilder dyker nog upp också. Men kontrasten mellan semestern och första veckan på jobbet har varit ganska tydlig, för att inte säga övertydlig…

Skrivkramp

Det är nog det jag har. Jag får nästan inte ur mig ett enda skrivet ord. Bara de första tre meningarna i det här inlägget känns som en tuff uppgift. Undrar om det finns något kramplösande medel man kan stoppa i sig? Kan man ringa sjukvårdsupplysningen och fråga?

Jag satt och läste Tesas blogg alldeles nyss. Om hur man bara rusar förbi allting och aldrig stannar upp och njuter av stunden. Så är det för mig med just nu. Jag stannar aldrig upp. Ser bara allt som måste göras. Ansvaret. Skyldigheterna. Det tråkiga. Fast igår struntade jag i alltihop och låg mest på soffan hela kvällen. Skönt. Fast allra helst skulle jag vilja åka ut till någon gräsbacke, lägga mig på rygg och titta upp på molnen i några timmar. Höra vinden susa i träden. Bara vara och inte behöva göra. Få nysattacker på grund av allergin mot gräset. Få nysa rakt upp i luften och känna snordropparna landa runt den näsa varifrån de så hastigt sköts ut. Så härligt det är med sommar.

Jag håller på att ta reda på vad som gäller vid bodelning - ännu kvarstår enstaka frågetecken, men jag hoppas få svar på dem idag. Det vore skönt att få det klart... det är den sak som är mest jobbig just nu. Det är en skyldighet, jag har ett ansvar att göra rätt för mig samtidigt som det är tråkigt eftersom det river upp känslor. Hoppas få svar från en advokatfirma idag om hur man ska göra för att göra rätt vad gäller ett par saker. Sen ska banken kontaktas och lån ordnas.

Funderar på att fråga farmor (Marcus farmor alltså) om hon vill komma hit till helgen. Jag har i flera år sagt att hon måste komma upp och se smultronschersminen som växer bredvid altanen då den blommar. Och det gör den nu. Med tusentals vita, väldoftande blommor. Sen skulle jag behöva lite hjälp med Marcus en stund - jag behöver vara ostörd då jag ska fixa fönsterhissen på förarsidan i bilen. Byta ut den mot en begagnad - fast bättre begagnad än vad min är förstås. Äntligen kommer det att gå att rulla ner rutorna. De är frånkopplade nu för att man inte ska rulla ner den trasiga av misstag, för då får man inte upp den igen.

Tänk att man aldrig är nöjd... först klagar jag på att bilrutan inte går att få upp och nu klagar jag på att den inte går att få ner. Fast +60 grader i bilen och stängda rutor är faktiskt ingen höjdare.

Vad har hänt annars då? Tja... fick ett astmaanfall i Åmål för någon vecka sedan och naturligtvis hade jag glömt medicinen... fast jag var ändå såpass ok att jag kunde ta mig till akuten i Säffle ett par mil norr om Åmål. Sjukhuset i Säffle är ju nedlagt, men det finns en privat akutmottagning kvar i lokalerna. Där får man beställa tid för akuta besök. Vart är världen på väg?

"Hej och välkommen till aktiebolaget Akuten, vad kan vi stå till tjänst med?"

"Hallå, jo... väääääs.... ursäkta mig så mycket för att jag stör, men... piiiiip... jag håller på att dö av... vääääs, pyyyyys... astma... Har ni... vääääs... någon tid ledig?"

"Jodå, vi har en tid redan ikväll klockan 22.40, skulle det kunna passa? Hallå? Hallååååå? Är ni kvar? Hallå? Men vart tog han vägen?"

Nåja, jag blev väl omhändertagen och fick andas in medicin i 15-20 minuter och sedan var andnöden utbytt mot hjärtklappning (medicinen har den effekten). Men hellre det...

Puh, vad jobbigt det var att skriva dessa rader. Hoppas att jag slipper skrivkrampen snart. Jag tror att jag just nu har för mycket att tänka på... praktiska saker. Tiden för det vanliga filosoferandet finns inte och det är sådana saker som är roligast att skriva om.

Medan jag har skrivit det här har jag förresten nickat till tre gånger. Vid ett av tillfällena hade jag helt plötsligt en väldigt lång rad med "s" på skärmen. Åh, vad jag behöver semester! Bara 8 arbetsdagar kvar nu...

Ha det gott, alla!

Ungar är underbara

Jag installerade en ny säng igår, en sådan där som man kan köra upp och ner med motor i huvud- och fotänden. Jag berättade inget för Marcus - det syns inte på sängen att den är ny eftersom den ligger i samma sängram som den gamla. Kontrolldosan gömde jag under sängen.

Då jag vaknade låg Marcus bredvid mig. Försiktigt tog jag upp dosan och utan att han såg den bad jag honom titta på sängen. Helt plötsligt åkte huvudänden upp och Marcus gjorde stora ögon. "Ner" sa han och jag tryckte omärkligt på nerknappen. "Upp"! Huvudänden åkte upp. "Ner"! Den åkte ner igen. Så tittade han på mig och sa: "Pappa... man kan prata med den"!

Helt underbart, tycker jag! :)

Väntar

...på helgen
...på att en vän som just kommit hem från Thailand ska höra av sig så att jag får tacka för alla vykort
...på bättre väder
...på nästa lön (jo, redan)
...på skatteåterbäringen
...på att min hosta ska gå över
...på nästa kram från Marcus
...på att smultronen ska komma (de är bara blommor ännu)
...på semestern
...på nästa bild
...på ett telefonsamtal från Gnarp

Där ser man. Det finns ju saker att se fram mot...